Den första varma dagen på våren pratar jag med Alica i telefon. Jag sitter på balkongen och det är kanske 3 år sedan vi började jobba tillsammans. Jag säger att jag skriver om UNDER. Att jag skriver som en del av projektet, som en slags med”-verk-ande”/”-skapare”/”-arbetare” men också försöker göra det utifrån. Utanför och inuti. (Bakgrundsfakta: vi har skrivit text tillsammans för projektet, vi har utvecklat det tillsammans, nära, ofta, men nu sedan en tid tillbaka har jag varit mindre delaktig, som en rörelse ut kanske.) Detta är min position i denna text, om verket UNDER. Under perioder har verket även haft namnen MERMAID och PERSEPHONE och olika kombinationer av dessa.
Vad är ett namn? Vad är att kalla vid namn? Byt bort ditt namn? Det är ju inte ens (?) en del av ”dig”!?
Alica säger i telefonens högtalare: UNDER är allt det som vi gör i processen, till exempel det här samtalet vi har nu. Vi skulle kunna göra det som en podd?
Fast just nu spelar vi inte in eller dokumenterar. Vi hade kunnat glömma att det här hänt.
Jag tänker på glömskans estetik? En glömskas etik? En glömskas olycka, misslycka, sorg och övergrepp? Jag tänker att glömskans estetik är ett resultat av sådant som denna text handlar om; en process. Pga den är i det här samhället det här klimatet, det är ett sätt att tänka, att funka. Jag tänker på glömskans estetik som en intuitiv känsla & hand-ling. Alica säger: INGET FINNS FÖRE RUMMET.
Alica säger: Nästa gång vi framför verket, det kanske blir detta vi gör???
Jag ser framför mig hur någon satt en kamera strax under min katts vänstra öga. Och när hon ligger mittemot mig och kollar på hur jag virkar medan jag pratar. Och igen-å-igen stannar upp i text-ilen för att anteckna något ur samtalet för att ändå ha något kvar, då är det egentligen egentligen någon som spionerar och spelar in. Utifrån (?)
För nästan ett år sedan ser jag verket framföras:
På Site/Specific scenkonstfestival, i Farsta, utanför Stockholm, 2023.
Jag kunde inte vara med på rep osv. Och blir mer en sorts publik än den dramatiker/dramaturg/upphovsperson jag kanske hade kunnat vara. Jag har dock sett en video från repen. I videon är ljudet dåligt och en som heter Daniel sitter mitt i bilden i förgrunden, så det är svårt att koncentrera sig på vad som händer på scenen på skärmen.
Cille, en av performerna i denna version, säger orden med en tysk brytning som ger orden en taktil, textil kvalitet.
Det är jobbigt att tala.
Det är jobbigt att berätta.
NU, när jag sitter som publik och ser något som jag är, lite en del av, men ändå tittar på: rummet är mörkt. Det är väldigt varmt, men varmare utanför rummet. Från taket hänger sjögräset – ett semi-trans-parent tyg om det växer neråt. Vid ett tillfälle krälar Cille & Selma genom tyget som en tunnel som rör sig genom tyget, vid ett tillfälle gör de scenen – samma scen som vi gjorde, som Selma & Siri gjorde i Malmö på Potato Potato. De har massa kläder på sig, lager på lager. Det är klänningar, det är något med en klänning, De klär av sig klänningar, lager. De klär av sig med rörelser som inte vet vad avklädning är, de klär av sig med rörelser som inte vet vad syftet med kläderna är. De känner, upp/finner rörelsen, de rör vid tygerna, lägger kläderna i högar, klär sedan den andras kläder på sin kropp under tiden sången.
Jag fick aldrig låna min bästis kläder. Amanda fick låna min bästis kläder. Amanda var min bästis bästis. Jag fick ärva min mammas kollegas dotters kläder. Det bästa jag fick var ett par rosa sandaler med platåsula men det fanns en fläck på sandalerna och min mamma stördes av fläcken och hon tyckte inte om att jag hade de på mig. Jag tänkte att fläcken bestod av pistaschglass. Kanske var det inte pistaschglass. Jag ville slicka på den ibland. Ibland ville jag inte slicka på den.
Hösten innan (eller hösten innan hösten innan har vi haft residens på Potato Potato i Malmö. Vi har fått tillgång till lokalerna, kostymförrådet m.m. m.m. m.m. m.m. En dag tar jag på mig en klänning som också är en dunjacka och jag ber Alica ta en bild när jag står i dunklänningen utanför lokalen med skylten ovanför huvudet. Jag tänker att jag är en svan.
Jag liknar en snögubbe med ett konstigt huvud. Artbeteckningen över huvudet kallar mig Potatis.
Veckan innan har jag varit på ett performance-samtal-event-presetation-frågetecken med temat PERIPHERAL ATTENTION. (Inbjuden för att presentera ett annat arbete jag gör, det handlar om fisk, det är något med havet jag tydligen inte kan släppa/hantera (under det år jag bodde på en ö i havet badade jag aldrig i det, jag tyckte bäst om det de vinterdagar då himmel å hav hade samma grå färg och jag omslöts, jag säger det inte till Alica men jag är säker på att hon skulle FATTA om jag hade sagt.)) Vid ett tillfälle säger en av deltagarna att han egentligen inte skulle kunnat vara här hela dagen, för egentligen skulle han ha spelat en skolföreställning just då men den blev inställd. Detta är det mest intressanta som sägs denna dag (tycker jag) och jag kan inte sluta tänka på föreställningen som inte spelas, formulerar det som begrepp:
Ett Un-Event
Ett Un-Happening
UN-der
(der: Hej, jag tycker att det är svårt att lära mig om det är die, der eller das när jag ska lära mig nya glosor. Finns det några knep hur man ska veta när det ska vara vad?
Jag vet att “der” är före maskulina ord t.ex. “der Bruder”.
“Das” är med ord som slutar på “chen” t.ex. “das Hühnchen”.
“Die” är ofta när ett ord slutar på “e” t.ex. “die Lampe” eller feminina ord som “die Frau”.
Finns det flera typiska kännetecken om det är “die, der eller das”
(källa INTERNETZ)?
UN-dear:
Dear dia-ry Dear dairy if I ‘UN-dear’ you, does that mean I love you less or more?
Det som inte skett men som skulle skett, det som aldrig blev. Och jag tänker på alla konstverk som aldrig blir, jag tänker på alla idéer och jag tänker på hur det finns förlust i allt, och hur processen med UNDER arbetar med förlust och det o-blivna, och att detta tvingar fram en annan rörelse och riktning. Och det för oss in på att:
ALICA & JAG TALAR OM ANSÖKNINGAR.
Jag säger att jag vill skriva om att skriva ansökningar. Jag vill skriva om att få massa olika residens. Men inte få produktionsstöd. Att få massa ställen, massa rum, massa platser där man kan få vara och greja, men inga pengar. Skriva om att skriva och söka.
Alica säger JA.
Hon säger: JA. Skriv om det. Bara det inte blir känslan av att det är synd om oss.
JAG SKRIVER
DET ÄR INTE SYND OM OSS.
Det är sant.
Vi är inte intresserad av att. Vara synd om.
Vi är inte ensamma, vi vet att vi är del av en kulturpolitik, som blir en kulturdebatt, som inte är en kulturdebatt men en politisk debatt, vi är inte intresserade av att. Vara debatt. Vi vill bara säga att vi vet att vi är det, vi vill bara säga att vi vet att debatten är en existentiell situation.
Men vi är.
Intresserade av sökande i form av ansökande i form av:
ANSÖKAN
(ATT TÄNKA I ANSÖKNINGENS FORM)
Jobba med det man har
Vi pratar om ansökan, om vårt skrivande. Vi pratar om vårt skrivandes form och hur ansökan innebär att formulera sig i koncept och idé i ett ”innan”, i ett anti-sökande, som om man redan visste vad man skulle finna (?).
Jag antecknar:
Visuellt skrivande
Ekonomi —- LOKALER RESIDENS
Intuitivt skapande vs koncept & idé
Jobba med det man har
Flytande – luckor
TIDEN
KAPITALISMEN
Insistera bestämma sig association vs koncept:::::
FORMULERA (blodigt)
INTUITION
Publikens upplevelse
PENGAR
Använda ansökan för texter
PROCESSEN
Ömhet – vill vara med något LÄNGE
Ansökan som sätt att TÄNKA:::::::::::::::: leva i samhället…
Alica: ordlös kommunikation —– samma våglängd.
Något lustigt med språk
Varelse i världen genom språk…
Till sin spets i ansökan…………………….
Det handlar om, att ansökan blir ett sätt, det sätt som strukturen för konsten kräver av en. Vi vill vara i ett sammanhang av konst, men delvis så krockar ansökan som form med något i andra delar av processen. Vi säger, att vi möts i hur vi båda arbetar med intuition och med språket som VISUELLT SOM TAKTILT SOM RÖRLIGT OCH RÖRANDE SOM-OM-SOM-OM… Men ansökan tvingar fram en kommunikation. Tvånget är inte (alltid) av ondo och det blir en triggande instans som tar en mot något och vi fortsätter söka. Såklart är det en an-passning genom an-sökan, såklart känns det vidrigt, såklart blir vi sura osv. Vi får så många saker beviljade och vi är glada, vi får inte och vi blir ledsna, men det är något med att ledsenheten och besvikelsen också är en tillåtelse till ett fortsättande.
Ansökan är ett sätt att vara. Att tänka. Att hålla på med språk.
Ansökan kan ge en riktning, en vridning, en ingång i ett nytt intresse. Jag säger: minns du när vi tänkte att UNDER skulle vara ett samarbete med typ Naturskyddsföreningen och nåt med västkusten och vi sökte oss till havet, alla alger och forskningen om arter i havet och det var något vindlande i att hitta en väg in i något.
VAD GÖRA MED KROPPEN.
På scenen på Potato Potato är det mörkt men en lampa. En blackbox med lysrör. Alica beskriver sin somatiska praktik för Siri och Selma (det är dom som då är performers). Hon ligger på golvet. Det kommer en rörelse. Det är ett golv, det är under. Det kommer en rörelse genom golvet. Det är ett lyssnande. Det kommer. Impulsen. Måste ringa. Det kommer en rörelse. Rörelsen rör sig genom kroppen. Det kommer en rörelse. Jag ska skriva nu men jag hör. Jag hör. Jag skriver. Jag hör. Jag måste lägga mig på golvet.
En annan gång säger Alica att någon gång måste jag vara på scenen också.
En annan gång säger Alica att hon tänkte när vi möttes för första gången (surprise: det var på ett residens):
”Hur kan Anna våga skriva ut dessa ord i texten” (Alica kunde inte säga orden.)
Alica gör en rörelse, den är så långsam att den inte är en rörelse. Det är ett ljud.
Senare i veckan rör sig en video av KELP FORRRRREST (en skog av sjögräs, vajande) på väggen. Det är sjögräset. Det är sjögräset.
VI HADE ETT LJUD, EN BERÄTTELSE, EN BÖN
jag gjorde en ritual
jag ritade en balsal
men isarna gjorde det svårare
att lämna det du ville
att vilja det du måste
att lämna ditt rike och din familj
famimimimilllllj
att sjunka djupt ned i bottenhavet
för att isarna låg
å
isarna låg på klipporna och solade sig
solen låg under jorden och gonade sig
sososos
det fastnade i trädstammarna
som såg ut som hår
och rötterna och rötterna
och snäckorna de var där
och jag grät
räta rötter ruckar rämnar räfsar river
rika rötter rotar jorden under under under
jag gråter varje kväll men
en ros är en ros är en ros
mönstret av en ros i ett mosaikfönster
släpp ut ditt hår genom fönstret
klättra upp
klättra in i min hjärna
gärna
JAG HADE SKRIVIT:
sagans arbete med lyssnande – följ impulsen, känna vad som känns, men samtidigt, veta vad som är ens uppgift, följa uppgiften, att organisera, att strukturera, att koreografera texten, sagan är en dans med texten som en kropp – högläsningen, när texten blir tal, transkriberingen, när talet blir text, rörelsen som ett tal, ett ljud av « move-ment » leken med kroppen och orden, sagans saker: vattnet, håret, klänningarna, agenserna inuti sakerna: vad vill vattnet, jag vill vara vatten, rör sig till ljudet, sjögräset i vattnet, DET VAR EN GÅNG, att arbeta med formen för berättelsen, RITUALEN, försökte anteckna, ursäkta min handstil, ursäkta mina skissartade försök – är sagan något mer än skissen, är texten något mer än VADVADVAD, är kroppen något mer än VADVADVAD, de ryska formalisterna analyserade den ryska folksagans struktur enligt en vetenskaplig metod för att hitta det poetiska språkets konkreta byggstenar – avslöja, avförtrolla, att förstå magi men inte människor (så skrev en person just till mig, jag känner igen det, exakt!), att jobba med Alica: kolla kolla, jag noterar, mellan mig och scenen finns Alica, arbeta med PRAKTIKEN, rädd att inte göra rättvisa – är sagan någonsin rättvis?
Alica säger:
Alla delar av detta projekt är som satelliter eller som en manet med olika trådar.
Det finns något samlande, det finns något som söker sig ut.
DIA-LOGEN: MÅNEN OCH SJÖGRÄSET.
SJÖGRÄSET
Det kommer ett ljus mot mig. Det kommer från himmelen.
Jag vill dansa.
MÅNEN
Exakt.
Jaa. Jag.
SJÖGRÄSET
Jag rör mig mot dig. Nu rör jag mig mot dig.
Vattnet mellan oss pressas samman, pressa samman till en kristallstruktur, en iskristall.
MÅNEN
Jag hörde människan säga:
När vi flög över Atlanten såg jag hur havet långsamt frös till is under oss. Sjögräset på botten, fastklistrat i isen. En tunga mot frusen metal. Det yttersta lagret av ytan blir kvar på det frusna.
SJÖGRÄSET
Människan talar om min död.
MÅNEN
Ledsen för det. En död, en öde, en ö, ett öde, ett ödem, en demon, en monsieur, ett monster, ett mönster, en steroid, en stereo, en eon.
SJÖGRÄSET
Du är en fena på…
MÅNEN
En fena på fenomenala fenomen.
SJÖGRÄSET
Min kropp är en fena på en sjöjungfru. Alldeles innan hon blir till havets skummmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.
MÅNEN
Och dom sa:
THAT’S THE DAY A GOOD GIRL TURN BAD.
Bad, betyder dålig.
SJÖGRÄSET
Bad, att ta ett bad.
MÅNEN
Bad.
SJÖGRÄSET
Att be.
MÅNEN
Hon bad.
SJÖGRÄSET
Till gud.
MÅNEN
Och gud bad.
SJÖGRÄSET
Om förlåtelse.
MÅNEN
För att låta.
Kristallklart.
SJÖGRÄSET
Trans-late.
MÅNEN
Jag är ljuset över scenen.
SJÖGRÄSET
Nu rör jag mig mot ljuset.
MÅNEN
Kom.
SJÖGRÄSET Kom.
Alica säger:
Genomförbarheten.
Det handlar om att försöka hitta en plats för verket i världen.
Jag tänker på att jobba ihop.
Ibland vill jag fråga:
Har vi en konflikt?
Ibland känner jag
Att vi är exakt samma, tänker samma – som en spegel
Vi brukar presentera oss
Som konstnärsduo, alltså
Som att vi inte är vänner. Vår relation är inte kompisar, utan ett möte i konsten.
När jag skrev att jag ville fråga om vi har en konflikt tänkte jag att under frågan låg känslan att vi är konfliktens motsats. När Alica läste viljan att fråga så frågade Alica och jag sa att vi hade motsatsen, till konflikt, från mitt perspektiv, och du? Alica sa: JA.
Vi har jobbat ihop sen 2021. Vi har varit arbetslösa och vi har haft för mycket arbete. Vi har haft smärta. Alica har haft olika frisyrer. Anna har haft samma frisyr.
Vi fortsätter.
Att skriva om ett projekt som är en process lägger texten som en grej inuti processen. Vi försöker beskriva något slags arbete med texten, som ett sätt att vara kroppslig med texten. Det finns något i vårt gemensamma arbete som rör sig i det som finns exakt just nu. Vi är inte intresserade av att vara på andra sätt än så, vi skriver ihop och det blir bara mindre och mindre text. Alicas somatiska arbete är på så många sätt likt mitt sätt att skriva (i min förståelse av det), ett sätt att skapa som är mer av ett lyssnande, som följer något och uppmärksammar små saker (noterar t.ex. ordens delar, hur varje del är en manettråd, en satellit, liksom kroppen, kroppen, rörelsen). Vi pratar om det intuitiva. Och vi orkar inte prata. Och vi känner olika saker och det är något av känslan som handlar i verket. Det innebär inte att arbetet är o-arbetat, det är så väldigt arbetat. Det är ett arbete som aldrig slutar. Vi arbetar. Ibland är jag inuti ibland försöker jag se utifrån, jag tror projektet är mest Alicas, men det är något med blicken, som ett öga som är mer av en hand (?) eller mer av ett kännande, lyssnande, som sam-skapas med den hyperpraktiska processen av att formulera sig om verket, något som fortsätter.
Under vårt samtal har jag suttit på balkongen, den är inglasad och den är över marken men ändå. Vi lägger på, säger kram och på återhörande och vi hörs igen sen, Alica läser texten om processen och allt är ett fortsättande, ett fortsättande.
Projektet heter mermaid/UNDER (se CV för vad vi gjort hittills). Det är ett projekt som utforskar sagoteman och undervattensvärldar. Med en utgångspunkt i sagan om den lilla sjöjungfrun rör sig projektet mot berättelsens gräns. Alica har en bakgrund i koreografi, Anna inom olika sorters textpraktiker, och vi är intresserade av att tillsammans undersöka hur poesi kan fungera sceniskt, och komplettera/komplicera sagans berättarstruktur: Vad händer när vi är med om något som inte går att berätta om, men som vi ändå måste försöka prata om? Vad händer om vi ser på orden som något annat än språk, något mer än mänskligt? Vi tänker att sjöjungfrun är en kropp som är full av queert arv, begär och slemmig skönhet och farlighet. HC Andersens och Disneys sjöjungfrusaga är en coming-of-age-story om separation. Det handlar om att lämna sitt land, sin familj, allt, för längtan efter något annat. Vi vill gräva i den erfarenheten. Vi vill hitta en röst som berättar om den, samtidigt som denna röst vet att den inte kan berätta utan att förråda både framtid och dåtid. Det är en röst som säljer sig och tappar bort sig. Under residenset vill vi utveckla ett manus till en föreställning som blandar komplexa frågor om berättande, språk, kön, arv, med mysig och skrämmande poesi och rörelse.
UNDER kan läsas som motsatsen till över, en position under, (under vattnet, under jorden, under ytan, under medvetandet, under tiden), det kan också förstås som ett under, alltså något magiskt, gudomligt, övernaturligt.
Den första delen av projektet startade feb-maj 2022 som en digital brevväxling i vilken vi utgick från idén att vilja utforska sagans struktur med syftet att senare kroppsligt undersöka en i grunden språklig företeelse. Vi undrade hur element i form av arketyper från sagan om Den Lille Havsfrue (H.C. Andersen) – såsom håret, sjögräset, talet 7, räddningen – kunde få nya innebörder genom ett samtidskulturellt, publikt scenkonstverk.
Genom sjögräset och hur det rör sig poetiskt, blev vi intresserade av havet som biotop. Vi hoppas därför inleda ett samarbete med Västerhavet – Informationscentral, som gör den fantastiska podden Under ytan, och genom detta skapa ett konstnärligt verk som också får betydelse i en miljökontext.
Under projektets andra del, hösten 2022, deltog vi i ett residens på Potato Potato i Malmö, en scen som arbetar med queer och feministisk och samhällskommenterande scenkonst. Där utvecklades konceptet ytterligare. Genom en somatisk rörelsepraktik kombinerat med en samskriven text och poetisk collage dramaturgi, fastnade vi för två tematiker: dels oförmågan att tala eller förlusten av språket, samt rörelsen av att behöva lämna sitt land, sitt rike, sin familj. Genom ASMR (ljud), hybrid-språk (koreografi och text/tal) och scenisk magi (ljus, projektion, scenografi, rök) arbetar vi mot en föreställning i ett minimalismens och maximalismens estetiska samvaro. Arbetet som gjordes på Potato Potato visas även på Site Scenkonstfestival i Farsta, juni 2023. För projektets fortsättning söker vi även Konstnärsnämndens projektbidrag inom teater.
Vår plan är att söka scener utanför Göteborgsområdet, för att därmed kunna nå utanför de största städernas snäva kulturkrets. Exempelvis i Lysekil, Orust och Tjörn. Som ovan nämnts, hoppas vi med föreställningen också aktivera en dialog kring miljö och hållbarhet, främst i en vattenmiljö. Genom en tydlig queer ingång i förståelsen av sagan, språket och kroppen, är verket även ett sätt att ifrågasätta normativa stereotyper kring kön och sexualitet.
Vi jobbar med ett queert tilltal, och vill i och med det särskilt bjuda in de personer som identifierar sig som queera. Anna Nygren har dessutom erfarenhet av att ha jobbat med ett neuroqueert perspektiv kring olika sensoriska upplevelser (bland annat projektet Autistiskt skrivande vid Göteborgs universitet), vilket innebär att ett perspektiv som inkluderar funktionsvariation finns närvarande. Vidare arbetar projektet med en klimattematik där vi tänker oss att en publik med intresse för klimatfrågor är intresserade. Under residenset på Potato Potato höll vi en öppen workshop, och planerar att genomföra flera sådana för att öppna upp deltagandet under utvecklingsfasen av projektet.
Projektet arbetar med en marin tematik som vi hoppas kunna knyta till en bredare samhällsdiskussion. Vi vill också jobba specifikt med mindre orter och scener för framförandet.
In Swedish UNDER can be read as the opposite of above.
A position beneath, Under water, sub_conscious, also meaning: meanwhile, as time is passing by.
It can also be understood as a wonder, something magical, divine, supernatural.
UNDER is constructed through a collage of scenes characterized by a fractured and surrealistic dramaturgy. Inspired by the intimate acts of oral transmission and reading aloud, it serves as a ritualistic exploration of closeness and fleeting relationships.
The choreography unfolds at a slow and deliberate pace reflecting a state of staying with the now. The setting of the piece is a fluid underworld, existing at the intersection of water and air, forming a vast cosmos where time appears to have collapsed.
To be shown @ Stockholm Fringe Festival the 27th of August 2024
Team