Trauma Kink.
Det är en Show.
Det är en Föreläsning.
Det är en Terapisession.
Det är en Sexakt.
Det är ett Minne.
Jag möter Giuvlipen backstage innan föreställningen.
Efter föreställningen ska jag hålla i ett artisttalk.
Jag brukar inte göra sådant.
Men jag mötte Mihaela Drăgan, som tillsammans med Zita Moldovan grundat Giuvlipen, i London för flera år sedan, då vi båda deltog i samma dramatikerresidens. Jag läste hennes texter då, har följt henne sedan dess, men aldrig sett vare sig henne eller gruppen IRL, och jag ville se, ville skriva om, ville möta igen.
Vårt försnack där, backstage, blir kort.
Jag lämnar det mer nervös än innan.
Efter föreställningen:
Att vara totalt golvad.
Kan inte säga något.
Jag sitter bredvid två andra skribenter ur bastard-nordic-gruppen och därför pratar jag ändå.
Jag minns inte vad jag säger.
Jag minns att nån gång säger T:;
”vet inte om det är en burleskshow eller föreläsning.”
Trauma Kink är:
Baserad på personliga berättelser, som under workshops blivit till en föreställning.
Berättelserna blir som en episodisk resa, från en person till en annan. Berättandet kombineras med show, kostym, dans, rörelser, kropp, röst (ibland inspelad, ibland sång), rap.
Det personliga, rör sig från barndom till queer-communities, infektionsfobier, älskare, övergrepp och blandas med analys – en psykologisk och politisk.
En estetik som är både avskalad (beige trenchcoat à la blottare eller nån sorts ’secret agent’) och överdådig (akrobatik, dans, show, show, show, kink, kink)
Giuvlipen är:
En romsk/rumänsk feministisk, queer, anti-rasistisk performancegrupp, som turnerat internationellt, uppmärksammats mycket, beskrivits som en stark romsk röst, en viktig feministisk rörelse. Alltid politisk.
Försöker formulera.
|Det kändes som
en rening
en terapi
jag kände igen mig
jag kände jaa
jag vet
jag förstår
och sen när det kändes så ville jag
cut out my eyes
Att tillåtas att vara publik är också att tvingas vara det.
När jag kollar måste jag kolla.
Jag måste hata mig för att jag kollar.
Möta mitt öga i ett öga som kollar på när jag kollar
’So Classic’ att känna mig som en snubbe (annars kunde min position vara: queer & neuroqueer, icke-binär & autist, vit & läst som tjej & ganska liten kanske)
Varför gör det mig inte trygg?
Dom talar rumänska och jag förstår inte det talade språket.
Ovanför scenen textas det på engelska.
Mihaela säger efteråt när vi pratar:
“I hate English: colonizers’ language.”
Jag tvingas ofta välja:
Kolla på kroppar eller kolla på vad dom säger.
När det dom säger måste liksom filtreras,
genom text och översättning.
Den som
liksom jag
inte talar rumänska
kan välja att kolla eller höra.
Välja show eller föreläsning.
Den som förstår rumänska kan inte låta bli att höra.
Innan föreställningen börjar,
pratar jag kort med L, som var på workshopen Giuvlipen höll tidigare under dagen, men som jag precis missade på grund av tågtiderna.
L säger att det var skitintressant, att t ex höra om:
Fördomar inifrån och utifrån.
Sensationalism och ‘White Tears’.
”Vem är publiken?”, frågar jag Mihaela i nåt sorts mellanläge mellan föreställning och eftersnack. Hon säger att det är ”alla.” Jag tänker på det. Vem som kollar, hur den som kollar, kollar:
Jag tänker på mig själv.
Jag tänker på:
Snubben jag satt bredvid.
Han är äldre än jag, kanske 55. Hans huvud är kalt. Han sitter med armarna korsade över bröstet, lite bakåtlutad, benen halvbrett isär, båda fötterna i golvet. Jag vet inte vem han är, han sitter utan sällskap, kanske hör han till festivalen på något sätt. Hans kropp är bredvid min. Han sitter väldigt stilla. Min kropp rör sig. Jag märker hur min kropp är liksom, både i en sensorisk (sexuell?) upplevelse, som att känna föreställningen, genom kroppen; och i en medvetenhet om att den är i detta, en medvetenhet genom en tanke som står som utanför och kollar på min kropp och som dessutom är medveten om att den här mannen sitter, helt stilla, armarna korsade, bredvid mig, så nära.
Kanske är det obehagligt.
Jag tänker att det är:
En särskild sorts uppmärksamhet som skapas av föreställningen.
När jag kollar, när jag är i publikens kropp som kollar på Trauma Kink, kan jag inte vara kritiker.
Kan inte vara
Bara
Kritiker.
Kan inte hålla distans.
Jag säger till Mihaela att jag skriver på en avhandling i litteraturvetenskap, om hur våldtäkt kan läsas ur ett queerperspektiv och om hur humor kan användas.
Vi hade velat prata mer, men vi hinner inte.
Skratt.
Det finns passager i föreställningen när publiken skrattar.
Vad är detta skratt?
När kommer det?
’Comic Relief.’
Ett skratt att sätta i halsen.
Vem är det som kan känna relief i denna komiska situation. I vems öga, i vems hals, i vems begär?
Mihaela berättar om hur det ofta efteråt, kommer fram personer ur publiken, som säger:
”Det hände mig”, ”Detta hände mig”
Och jag tänker på det.
För under föreställningen och efteråt
Kommer en impuls
Att tala om det
Michel Foucault har skrivit, i
Sexualitetens historia
Om en tid besatt av bekännelse
Att allt ska bekännas.
Jag tänker på terapirummet som ett biktbås.
Jag tänker på min
Impuls att tala
Som ren & skär egocentrism samt ett genuint bekräftelse-behov som en uppmärksamhetstörst Som potentiellt hindrar en annan uppmärksamhet.
Jag tänker
På Sensationalism & ’White Tears’.
Vad är mina tårar
När jag
Tänker på mig själv.
Jag tror att min upplevelse kan förklaras av behovet av att vara i föreställningen som i en terapeutisk situation.
Ann Cvetkovich har skrivit i
An Archive of Feeling
Om queera performances
som genom en skevande härmning av
en patriarkal estetik, retorik, aktion, tex, av sexuellt våld, tillåter ett
’Safe Space’
Där det traumatiska upprepningstvånget kan bearbetas,
utanför en hierarkisk vårdsituation
och hur det kan fungera
som en helande praktik
för den queera performern &
den queera publiken
Noterar att:
ingen är säker förrän alla är säkra
Jag har läst att vi
så att säga
lever i en tid besatt av trauma
Trauma Kink är
en föreställning som redan sagt allt (gjort analysen, av patriarkatet, av feminismen, av rasismen, av anti-rasismen osv, gått igenom känslorna, erfarenheterna, formulerat dessa, skarpt), så
Vad har jag att tillägga
Det hade kunnat uttryckas som
”lämnar inget åt åskådaren”
Men är det inte det som är
Grejen
Att jag som kollar
Inte ska kunna kolla
& kunna fortsätta min blick genom ett begär utan att stoppas
Är det inte grejen
Att inte ge utrymme
Åt den som redan tagit utrymmet
Att ta (tillbaka?) det
Igen
Men går det
?
ingen är sexig förrän alla är sexiga
I artisttalket efteråt säger jag:
“I also really want to ask:
Which question have you never been asked, as artists about your art?
And also why?
And also ask that question?”
Zita säger då att hon får mest frågor som hon inte vill få. Dom frågar henne: Hur kan du göra konst, om ”så svåra saker.” Hur kan du göra det, som en ”Roma Woman.” Hon vill inte få den frågan.
Efteråt sa nån, om inledningen där dom stod uppradade på scenen och beskrev föreställningens triggande teman och frågade om
consent
Att det misslyckades på grund av
Teknikfel
Det var inte consent
Men jag undrar
Var det inte också
Det som var grejen
Att, när man nån gång får frågan, så är det som om frågan i sig är ett tillräckligt hänsynstagande så ett ”nej” blir som omöjligt, som om man måste säga ”okej”, bara för att frågan ens ställts.
L sa att dom berättade om
Fördomar inifrån
Och så mycket annat
inifrån
Det var kul sa nån
Partiet om hur männen som kollar
Sen börjar läsa feminist theory
Vem skrattar
Jag känner en sorg
Jag ställde en fråga:
Vad är ’Safe?’
Jag kände mig inte
’Safe’
Ville jag?
Vet ej
Tänker att hela föreställningen handlar om
feministiskt och queert förtryck
I ett rum
Man längtar efter
Känslan
I en form av show
Känslan
Av att det är
Där
Då
Traumat sker
Drömmen om vännerna
Jag känner igen
Men skräms av tron att jag gör det
Jag är ju också
White Feminist
Vad gör min igenkänning
Borde jag
cut out my tears
…
Zita berättar om hur dom frågar om hur hon kan, det måste vara
Så Svårt.
Men ibland är det
Lätt
Dom frågar: Hur kan du göra Konst? Hur kan Du göra konst?
Men ibland är det
Bara Det Som Kan Göras.
När jag skriver om föreställningen kan jag inte vara en kritiker. Jag vet inte vad jag är.
I samtalet efteråt säger någon:
Vi representerar bara oss själva.
Och det känns som en lättnad, för i det, kan jag också tillåtas se, bara som mig själv.
Och därför betyder denna föreställning också bara.
Allt.
Och Angelina säger också i samtalet:
”Trauma is So Last Season.”
Tack.
Trauma Kink av Giuvlipen – Det Frie Felts Festival 2025
Trauma Kink av Giuvlipen på Det Frie Festival 2025 – Writers cut
Jag ska skriva en text om Trauma Kink. Det är en föreställning.
Det är en Show.
Det är en Föreläsning.
Det är en Terapisession.
Det är en Sexakt.
Det är ett Minne.
Jag möter Giuvlipen backstage innan föreställningen.
Jag tror dom är stressade.
I en förberedelse.
Efter föreställningen ska jag hålla i ett artist talk,
Jag är stressad.
I en förberedelse.
Jag brukar inte göra sådant.
Men jag mötte Mihaela Drăgan, som tillsammans med Zita Moldovan grundat Giuvlipen, i London för flera år sedan, då vi båda deltog i samma dramatikerresidens, och jag läste hennes texter då, har följt henne sedan dess, men aldrig sett varken henne eller gruppen irl, och jag ville se, ville skriva om, ville möta igen.
Vårt försnack där, backstage, blir kort.
Jag lämnar det mer nervös än innan.
Efter föreställningen:
Att vara totalt golvad.
Kan inte säga något.
Jag sitter bredvid två andra skribenter ur bastard-nordic-gruppen och därför pratar jag ändå.
Jag minns inte vad jag säger.
Jag minns att nån gång där säger T:
vet inte om det är en burleskshow eller föreläsning.
Trauma Kink är:
Baserad på personliga berättelser, som under workshops blivit till en föreställning.
Berättelserna blir som en episodisk resa, från en person till en annan. Berättandet kombineras med Show, kostymen, dansen, rörelserna, kroppen, rösten, ibland inspelad, ibland sång, rap.
Det personliga, rör sig från barndom till älskare, queer-communities, infektionsfobier, övergrepp, blandas med analys, en psykologisk och politisk.
Det känslomässiga blandat med det intellektuella, är inte en mix av olika saker men det är något som är alldeles sammanblandat och o-åtskiljt;
man känner något för analysen, känner sorg och skam och lättnad;
man tänker något kring känslan.
&
En estetik som är både avskalad (beige trenchcoat à la blottare eller nån sorts secret agent) och överdådig.
Giuvlipen är:
En romsk rumänsk feministisk queer anti-rasistisk performancegrupp, som turnerat internationellt, uppmärksammats mycket, beskrivits som en stark romsk röst, en viktig feministisk rörelse. Alltid politisk.
Försöker formulera.
Det blir en fragment-sak:
Det kändes som en rening en terapi jag kände igen mig jag kände jaa jag vet jag förstår och sen när det kändes så ville jag
cut out my eyes
Att tillåtas att vara publik är också att tvingas vara det.
När jag kollar måste jag kolla.
Jag måste hata mig för att jag kollar.
Möta mitt öga i ett öga som kollar på när jag kollar
So Classic att känna mig som snubbe (annars kunde min position vara: queer & neuroqueer icke-binär & autist vit & läst som tjej & ganska liten kanske)
Varför gör det mig inte trygg.
Varför gör det mig bara rädd att jag ska:
cut out my eyes
Dom talar rumänska och jag förstår inte det talade språket
Ovanför scenen textas på engelska.
Mihaela säger efteråt när vi pratar:
i hate english : colonizers’ language
Jag tvingas ofta välja:
Kolla på kroppar eller kolla på vad dom säger
När det dom säger måste liksom filtreras,
genom text och översättning
Den som
liksom jag
Inte talar rumänska,
kan välja att kolla eller höra.
Välja show eller föreläsning.
Den som förstår rumänska kan inte låta bli att höra
Innan föreställningen börjar,
Pratar jag kort med L som var på den workshop Giuvlipen höll tidigare under dagen, men som jag precis missade pga tågets tider.
L säger att det var skitintressant, att höra om
tex fördomar inifrån och utifrån.
tex Sensationalism och White Tears.
(jag tänker på den första punkten, när jag fråga mig
Vem är publiken
när jag frågar Mihaela i nåt sorts mellanläge mellan föreställning och eftersnack säger hon att det är Alla. Jag tänker på det. Vem som kollar, hur den som kollar, kollar:
Jag tänker på mig själv.
Jag tänker på:
Snubben jag satt bredvid.
Han är äldre än jag, kanske 55. Hans huvud är kalt. Han sitter med armarna korsade över bröstet, lite bakåtlutad, benen halvbrett isär, båda fötterna i golvet. Jag vet inte vem han är, han sitter utan sällskap, kanske hör han till festivalen på något sätt. Hans kropp är bredvid min. Han sitter väldigt stilla. Min kropp rör sig. Jag har tagit av mig skorna och jag sitter med benen uppdragna i stolen under mig. Jag märker hur min kropp är liksom, både i en sensorisk (sexuell?) upplevelse, som att känna föreställningen, genom kroppen; och i en medvetenhet om att den är i detta, en medvetenhet genom en tanke som står som utanför och kollar på min kropp och som dessutom är medveten om att den här mannen sitter, helt stilla, armarna korsade, bredvid mig, så nära.
Kanske är det obehagligt.
Jag tänker att det är:
En särskild sorts uppmärksamhet som skapas av föreställningen.
När jag kollar, när jag är i publikens kropp som kollar på Trauma Kink, kan inte vara kritiker.
Kan inte vara
bara
Kritiker.
Kan inte hålla distans.
Jag kan inte kolla, inte bara, inte tillåtas uppslukas i Kink utan kastas in i ängsligt kritik student-position, där jag känner behov av att anteckna, lära mig, visa mig, som om duktig.
Föreställningen och föreställningens smarthet;
Det kunde sägas att
Inget lämnas till publiken, att den inte tillåter betraktaren fylla i och forma
jag tänker att det är, ytterst medvetet, som en önskan att trycka det upp i ansiktet, att det handlar om, görs ifrån, en position där detta med betraktarens berättande av det den ser, är det som präglat positionen, eller, så att säga, det är ett återtagande av berättelsen, lämna inte utrymme till lyssnaren, att stjäla den.
jag tänker, samtidigt, att är det inte just vad jag gör, när jag är i mig i detta.
Jag antecknar i telefonen:
Skratt
Textad vart ska man kolla
Drömmer om vännerna: Hämnd. Våld.
Tävlingen: Vem Är Mest Traumatiserad. Mest Trauma Vinner: Most Sexiest.
Vill bara cut out my eyes.
En ny definition av trauma. Trauma as Revenge (?)
Jag säger till Mihaela att jag skriver på en avhandling i litteraturvetenskap, om Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi?, som handlar om en gängvåldtäkt i en finlandssvensk småstad, säger att jag skriver, om hur våldtäkt kan läsas ur ett queerperspektiv, och om hur romanen använder sig av humor.
Vi hade velat prata mer, men vi hinner inte.
Men det är denna bakgrund jag har när jag antecknade,
Skratt.
Det finns passager i föreställningen när publiken skrattar.
Vad är detta skratt.
När kommer det.
Comic Relief.
Ett skratt att sätta i halsen.
Vem är det som kan känna relief i denna komiska situation. I vems öga i vems hals i vems begär.
Jag antecknar att jag måste:
SKRIVA NÅGOT OM: UPPSKATTNING AV SKILLS:
REPEN & AKROBATIKEN, DEN FLASHIGA DANSEN, MEN OCKSÅ SHOW, SNYGGHET, MITT BEGÄR, BERÄTTELSEN, TEXTEN, FÖRMÅGAN ATT VÄCKA DETTA: ALLT DETTA, VÄCKER BEGÄR OCH ILSKA.
VAD ÄR DET? HUR GÖRS DET?
Jag kommer inte riktigt fram till svaren på frågorna men jag är alldeles, imponerad, golvad, känner uppskattning, känner avund på dessa skillade skills,
(i en annan och parallell text tänker jag att jag behöver skriva, om ur vilken position, jag skriver denna uppskattning och avund)
Jag antecknar att jag måste:
Skära ut tungan…
Mihaela berättar om hur det ofta efteråt, kommer fram personer ur publiken, som säger
Det hände mig, detta hände mig,
Och jag tänker på det.
För under föreställningen och efteråt,
Kommer en impuls
Att tala
(och jag vill
Skära ut tungan…)
Michel Foucault har skrivit, i
Sexualitetens historia
Om en tid besatt av bekännelse,
att allt ska bekännas.
Jag tänker på terapirummet som ett biktbås,
Jag tänker på min,
Impuls att tala,
Som ren&skär egocentrism samt ett Genuint Bekräftelse-Behov som en Uppmärksamhetstörst, som potentiellt hindrar en annan uppmärksamhet.
Jag tänker,
på Sensationalism &White Tears,
Vad är mina tårar,
När jag
Tänker på mig själv.
Jag tror att min upplevelse kan förklaras av behovet av att vara i
Föreställningen som i en terapeutisk situation.
Ann Cvetkovich har skrivit i
An Archive of Feeling
Om queera performances
som genom en skevande härmning av
en patriarkal estetik, retorik, aktion, tex, av sexuellt våld, tillåter ett
Safe Space
Där det traumatiska upprepningstvånget (Sigmund Freud har skrivit, om traumat som en Nachträglickeit, en försenad händelse, som fortsätter ske efter att den skett, som upprepas upprepas upprepas, kan man fråga om : skillnaden mellan att upprepa och att repa upp – kanske har jag under föreställningen upplevt en upprepning i form av att repa upp, som en stickning, baklänges från färdig berättelse till lösa trådar, kanske är det så det känns…)
kan bearbetas,
utanför en hierarkisk vårdsituation
och hur det kan fungera
som en helande praktik
för den queera performern &
den queera publiken
Jag beslutar att jag måste:
Skriva en parallell text.
Som för att kunna uppleva föreställningen måste jag dela mig,
1 del är mer föreställning, mindre av annat i mig
1 del är mindre föreställning, mer av annat i mig.
Den parallella texten är här.[i]
Jag tänker på:
Mannen bredvid mig i publiken.
(& då måste jag skriva…)
När jag såg föreställningen:
Ville dansa. Om jag dansat med. Vad hade det varit.
Igenkänning
?
Farligt
?
Noterar att:
ingen är säker förrän alla är säkra
Jag har läst att vi
så att säga
lever i en tid besatt av trauma
Trauma Kink är
en föreställning som redan sagt allt, så
Vad har jag att tillägga
Det hade kunnat uttryckas som
”lämnar inget åt åskådaren”
Men är det inte det som är
Grejen
Att jag som kollar
Inte ska kunna kolla
& kunna fortsätta min blick genom ett begär utan att stoppas
Är det inte grejen
Att inte ge utrymme
Åt den som redan tagit utrymmet
Att ta (tillbaka?) det
Igen
Men går det
?
ingen är sexig förrän alla är sexiga
I artist talket efteråt sager jag:
I also really want to ask
Which question have you never been asked, as artists about your art?
And also why?
And also ask that question?
Zita säger då att det finns mest frågor hon inte vill få. Dom frågar henne: Hur kan du göra konst, om Så Svåra Saker. Hur kan du göra det, som en Roma Woman. Hon vill inte få frågan. Och jag vet inte vad hon säger för jag hör bara översättningen, jag förstår bara Kittys translation. Men allt hon säger, betyder ändå något för mig och jag tänker på att hon kommer inte läsa det jag skriver, hur jag skriver om det hon sagt, möjligtvis i translation. Och varför skulle hon bry sig.
I föreställningen har Zita berättat om infektionsfobin som corona resulterade i.
Hon berättar om
Hennes man som rengör hennes skor och hur hon till slut blir som kåt av det.
Hon går till läkare, för att få höra att hon är frisk, eftersom hon blir
turned on av healthy
av bekräftelsen att hon är det, av att få höra det.
Vid detta, kommer skratt, som Comic Relief, det är ändå kul…
Men jag relaterar och det turns me on & det Skrämmer mig Skrämmer mig Skrämmer mig.
Och i den parallella texten måste jag skriva.
När jag skriver om föreställningen kan jag inte vara en kritiker. Jag vet inte vad jag är.
Efteråt verkar det som om alla inte påverkats lika mycket som jag.
Det är en som säger, något om hur teknikfelen störde.
(När texten hamnade i osynk med Talet tex. Också något, om rummet som inte så anpassat, känslan detta rum gav av att se, en redovisning liksom, man hade velat känna det mer som att man va på en bdsm-klubb, sa nån sen, och det är kanske en, rimlig önskan, för publiken för performers)
Men jag minns hur det kändes,
Som om dom, teknikfelen, fick som i mig,
En filosofisk aspekt.
Vad som kan höras, vad som kan ses, vad som kan förstås, hur mycket man orkar, försöka fatta, och att det finns som risker med att det blir jobbigt att försöka men det finns också risker med att tro att man fattar och det finns en sorg i att se att nån gång sätts översättningens gränser, liksom så att man önskar kanske något annat… å… jag vet inte… jag känner. Känslor.
Försöker formulera med resultatet:
i want to cut out my eyes
i want to continue to cry
cry som gråta eller skrika
Vem ska göra det Vem kan man se höra trösta.
Försöker formulera med resultatet (igen&igen, upprepat som tvångsmässigt):
Sensationalism
Tävling
Vem är Mest Traumatiserad
Men det är ju en tävling
dagen efter hittar jag en staty i en park som föreställer en man tror jag i metall, uppförd 1886. han är naken han kollar mot himlen han är som framåtvänd och hukande jag kollar på hans kuk den ser ut som ett fågelbo.
Jag antecknar i mobilen
Efteråt sa nån, om inledningen där dom frågade om
consent
att det misslyckades pga
Teknikfel
Det va inte consent
Men jag undrar
Var det inte också
Det som var grejen
L sa att dom berättade om
Fördomar inifrå
//så mkt annat
inifrån
Det va kul sa nån
Partiet om hur männen som kollar
Sen börjar läsa feminist theory
Vem skrattar
Jag känner en sorg
Jag ställde en fråga
Vad är Safe
Jag kände mig inte
Safe
Ville jag
Vet ej
tänker att hela föreställningen handlar om
feministiskt och queert förtryck
i ett rum
man längtar efter
Känslan
i en form av Show
Känslan
av att det är Där
Då
Traumat sker
Drömmen om vännerna
Jag känner igen
Men skräms av tron att jag gör det
Jag är ju också
White Feminist
Vad gör min igenkänning
cut out my tears
Borde jag
…
Zita berättar om hur dom frågor om hur hon kan, det måste vara,
Så Svårt.
Men ibland är det
Lätt
Dom frågar: Hur kan du göra Konst? Hur kan Du göra konst?
Men ibland är det
Bara Det Som Kan Göras.
När jag skriver om föreställningen kan jag inte vara en kritiker. Jag vet inte vad jag är.
Ett minne av att
nån sa
är det så fel
att skryta om sin egen empati och godhet vad man
gör för
Dom Andra
Kolla min Goda Rättvisa bla bla
när man är vit,
det är väl bättre än att bara vara Elak Ond Öppet-Rasistisk etc.
(minnet triggat kanske utav White Tears & upptagenhet av
vad jag gör…)
istället för att kolla
som på Det Romska,
se det som en Representation, som då tar bort alla andra aspekter (såsom, estetiken som är avantgarde som är queer som rör så många strömningar osv, alltså tar bort själva Konsten; såsom något allmängiltigt och därför möjligt att känna igen sig i)
så ser jag det som något jag självklart berörs av, relaterar till, måste relatera till, genom skam och beundran osv osv.
i samtalet säger någon:
Vi representerar bara oss själva.
Och det känns som en lättnad, för i det, kan jag också tillåtas se, bara som mig själv.
Och därför betyder denna föreställning också bara.
Allt.
& Angelina säger också i samtalet:
Trauma is So Last Season.
Tack.
Jag möter Giuvlipen backstage innan föreställningen.
Jag tror dom är stressade.
I en förberedelse.
You’re still beautiful.
säger jag till Angelina, som kommer halvvägs sminkad och säger att hon måste bli klar. En halvfärdig contouring som får ansiktet att se vitt och spöklikt ut.
När jag sagt det tänker jag:
Varför sa jag,
Vacker,
Varför sa jag
”ändå”
Är det för att Angelina är en transkvinna, är det något i min blick, är det något med, talet. Vad som kommer vad som råkar sägas, det känns inte som om det är jag som säger det, det är som om någon annans tal, lagts i munnen på mig, inte för att jag ljuger, jag ljuger inte, när jag säger att hon är vacker, men varför ska jag säga.
Om nån kallar mig vackra kvinna vill jag…
dö dö dö dö dö
jag är vuxen nästan gammal och vet inte om det är könsdysfori eller internaliserat kvinnohat (?)
Det faktum att jag inte vet:
Är det trauma eller ”ärlighet”?
/
När min flickvän sa:
(hon var yngre än mig; mindre etablerad i det kulturarbetarfält vi båda rör oss i; hennes hud var mörkare än min; hon hade sagt ”jag tror jag älskar dig mer än du älskar mig” jag hade försökt säga eller iaf tänka ”kanske är det inte att jag älskar Mindre men På Annat Sätt” men jag är rädd att hon hade rätt)
När hon sa:
(vi bodde inte ihop och det var därför jag kunde vara med henne; vi bodde inte ihop men jag vet att hon ville att vi skulle göra det för hon hade sagt det)
När hon sa:
Jag behöver dig nu, exakt nu, jag måste komma till dig, jag vill ha dig nu, jag tar tåget och kommer.
Tänkte jag att:
Om hon tog tåget och kom hem till mig, om hon knackade på dörren, om hon stod där och ville att vi skulle vara
Ihop,
så skulle jag inte kunna kontrollera; jag skulle slå
jag vet inte om jag verkligen skulle gjort det, men rädslan för att göra.
När hon sa så
insåg jag
att jag kan inte vara med
kan inte vara ihop
Beslutade mig för att enbart leva
med en katt
aldrig människa
/
Jag lärde mig ilska och hat i terapirummet.
Jag började hata,
när jag mötte
Dom som ville hjälpa mig bota mig rädda mig ta hand om mig.
Lärde mig då att jag också kunde vara arg och hata.
Det var när dom sa:
BERÄTTA.
När jag blev
tvungen att tala.
Lögn jag hade varit arg och hatat och i det brukat våld innan.
Jag hade gjort det
Mot min familj
Mot en annan tjej när hon bröt regeln
Mitt vålds riktning hade redan varit inåt och
Mot den som gjorde motstånd.
Som om, internaliseringen fanns innan den uppstod.
Som om jag därför aldrig kunde tro att terapin var till för mig
utan alltid var medveten om att
Någon ville höra,
Någon begärde min berättelse.
Och kunde inte skilja mellan
Att någon begärde att kolla på min kropp som om den var sex &
Att någon begärde att höra min röst som om den var trauma.
Fråga:
Är det en skillnad?
Kan man lita på?
Säger detta då – mer om mig och mitt begär efter att kolla&höra och sex&trauma – är detta mitt trauma, detta att, inte kunna skilja inte kunna lita på andras begär och därför ännu mer inte kunna lita på mitt eget utan fastna fastna fastna i ett hav av äckliga ögon som är mina ögon som måste skäras ut.
/
Jag uppskattar & avundas skillsen som uppvisas i föreställningen
utifrån erfarenheten
att ha försörjt mig en smula på sexy contortionist hemma-videos + fot-fetisch-video-chatt
& jag har känt så mkt skam över detta
över att jag också älskade att jag var
Bra På Det.
Att jag inte kände något när
Män visade kuken.
Men att jag blev smickrad när Dom sa:
Ser du vad du gör med mig
& jag kände jag blev som
kåt på mig själv
& jag tyckte bättre om den känslan
än annan sexuell interaktion för jag tror aldrig jag fattat,
Grejen.
Vet faktiskt ej vad sex är, vart liksom
Gränsen går
för vad som kan kallas
Sex.
/
Att dom säger folk kommer fram och känner igen sig VAD ÄR DET. Att jag triggas att berätta min berättelse en impuls.
VAD ÄR DET. VAD ÄR DET.
VARFÖR KAN JAG INTE SLUTA.
& det känns som ett sexuellt begär en kink i sig (?) & att det liksom
som gör att jag inte kan se…
/
Jag tänker på:
Mannen bredvid mig i publiken.
(& då måste jag skriva…)
Att en gång såg jag en videodokumentation av en föreställning jag arbetade med och en man satt, liksom så stilla och avslappnat så som han gjorde, Mannen bredvid mig i publiken, och han hade ett kalt huvud så som han, Mannen bredvid mig i publiken, och om detta skrev jag en ganska raljerande och rolig text om hur detta huvud och mannen det hörde till, som i videon liksom var mitt i bilden, liksom gjorde att, jag kunde inte se föreställningen utan att också se hans huvud och tänka på hur hans ögon kollade och hur det störde min blick bara det att han fanns…
Sen förstod jag att han i videodokumentationen var D som jag sen lärde känna och tycker om verkligen gillar och det känns så pinsamt att jag reagerade så när jag kollade och att jag skrev så för jag gillar honom som person och som konstnär och också hans blick.
& nu vet jag inget om
Mannen bredvid mig i publiken.
Han kanske var en helt fantastisk person.
Men jag kände att det var så konstigt att se honom kolla på kropparna på scenen, och att känna min kropp bredvid hans och det gick inte att sluta tänka på det, en del av mig fortsatte vara, i det, att han var där, att han fanns…
/
När Zita berättar om hur hon går igång på hur hennes man
rengör skorna.
Skrattar folk.
Som om skämt
?
Jag tänker på
att jag känt liknande.
Jag var en wanna-be-
Hästtjej.
Som var hemligt (?) attraherad av
Hästtjej.
Jag var 13 år ca &
i stallet var det som status att ha
Skitiga skor.
För då såg man, hur mycket man arbetade, och arbete i stallet var
Status och status equals sexig
& jag försökte skaffa
Skitiga skor.
1 del av mig gick som igång på
Skiten.
Men
1 annan del av mig, den ännu mer hemliga (?) gick igång på att
rengöra skorna.
Jag putsade mina skor jag petade bort strö från hästarnas boxar som fastnat i kängornas sömmar med tandpetare, en trästicka mot mocka och läder, kollar på hästar kollar på tjejer, känner längtan efter hästar och tjejer, efter läder, efter att
städa putsa rengöra efter material efter närhet till saker känner desire.
/
Efter liv av
Trauma
Lär mig begära
Mig själv som traumatiserad & skadad.
Jag hör Zita berätta om att bli
turned on av healthy
& inser att jag blir
turned on av ”du ser ut som ett lik”
av att höra att jag har small tits är skinny sexy av att veta att folk blir
turned on av denna kropp och lär mig begära den genom denna blick och
hur det gör att en del av mig kommer fortsätta vilja
vara anorektisk och ha en barnliknande likliknande kropp
att den får folk att känna något det blir jag också turned on av
både deras begär deras oro deras äckel deras blick att bli som sedd.
Jag vet att
det är inte bra för mig
Verkligen. Inte.
& det borde inte ens skrivas, det borde stanna i terapin
(som jag också inte kan vara i pga se ovan)
& det är detta jag sjuka
Som är
Trauma Kink.
Det är så föreställningen (det kroppsliga det queera det sårbara ärliga provocerande Showens glidning in i Föreläsningen) för mig är den terapi jag
aldrig innan upplevt.
Det skrämmer mig.
Det ger mig hopp.
Om att kunna tänka, säga, känna, skriva att:
Trauma is So Last Season.
Tack.