Som femte del i artikelserien med temaet ’erindring’, støttet af Nordisk Kulturfond, har bastards svenske gæsteskribent, Cecilia Djurberg, talt med den svenske koreograf, performancekunstner og filmskaber, Gunilla Heilborn, om hendes arbejde med minnet.
När jag går för att intervjua scenkonstnären Gunilla Heilborn är det precis sju år sedan jag såg hennes soloföreställning The Knowledge på Dansens Hus i Stockholm. Det är förstås en slump, men ser ut som en tanke. Eftersom vi ska prata minnen.
Med sin underfundiga performance lecture The Knowledge inledde Gunilla Heilborn sin svit om sammanlagt fyra föreställningar på temat hjärnan och minnet. Vilket datum jag såg den hade jag förstås aldrig kommit ihåg om jag inte fått upp ett sånt där automatgenererat minne i min telefon strax innan vi träffas på Gunilla Heilborns stammiskafé på Södermalm i Stockholm.
Gemensamt för The Knowledge och denna kluriga koreograf och regissörs efterföljande så kallade minnestrilogi — The Wonderful and the Ordinary (2017) Boken (2018) och Monument (2019) — är att de med grundlig research och en god portion humor mer eller mindre hänger ut oss moderna nutidsmänniskor. Vi som glatt outsourcat lagringen av våra minnen och kunskap till olika digitala verktyg.
— Vi kan väldigt lite idag, konstaterar Gunilla Heilborn. Förr kunde många människor sånger och sånt utantill och det handlar delvis om att vi lever i en annan tid och har andra redskap för att hjälpa oss…
(Jag nickar igenkännande och kontrollerar diskret att min digitala inspelningsapparat rullar, för att försäkra mig om att detta samtal lagras ordentligt på minneskortet, medan Gunilla Heilborn fortsätter:)
— … men det handlar nog också om livet i allmänhet.
Ja, vi lever idag med ett överflöd av information men verkar ha fått allt sämre minne. Kanske för att vi bara slutade att träna våra hjärnor att minnas saker när vi istället började förlita oss på att hårddiskar, molntjänster och AI skulle göra jobbet åt oss?
Minnestestade sin publik
Den här insikten har jag burit med mig sen jag såg Gunilla Heilborns The Knowledge 2015. Som kritiker känner jag ett särskilt ansvar för att minnas föreställningar någorlunda korrekt och hålla reda på vad som händer på scenen för att kunna göra en trovärdig analys. Det är ju mitt jobb. Men i slutet av den föreställningen testade Gunilla Heilborn sin publik genom att fråga om vi noterat hur många olika nyanser av beige hon haft på byxorna under sin sin 80 minuter långa, faktaspäckade och väldigt underhållande performance. Och då satt jag där (liksom förmodligen många andra i publiken) som en glömsk guldfisk och skämdes. Avslöjad.
Sen dess har jag blivit mer på min vakt kring detaljerna när jag ser Gunilla Heilborns verk.
Inspirerad av taxichaufförer och Nobelpristagare
The Knowledge skulle förresten egentligen handlat om navigation, berättar Gunilla Heilborn. Och det gjorde den också. Men efter att ha tagit avstamp i hjärnans positioneringssystem och de upptäckter om detta som belönade John O’Keefe samt paret May-Britt och Edvard Moser med Nobelpriset i medicin 2014, snöade Gunilla Heilborn ganska snabbt in på minnet.
— Vi har tappat så många förmågor, det är jättetydligt när det gäller navigation att vi nu har allt i telefonen och att många knappt hittar nånstans alls längre utan GPS. Men det gäller också minnet, säger hon. Det hänger ihop!
I hippocampus hade nämnda Nobelpristagare nämligen hittat kopplingen mellan hjärnans navigationssystem och det episodiska minnet, alltså lokaliserat människans inbyggda GPS.
— Det var från dem jag fick det här om Londons taxichaufförer som måste lära sig hela Londons karta utantill för att få sin taxilegitimation, och som därför har mycket större hippocampus än oss andra.
Detta med att träna upp minnet så här pass extremt, får man ändå säga, tyckte Gunilla Heilborn var så spännande att hon åkte till London för att göra ett studiebesök på denna tuffa taxiutbildning. Utöver material till sin föreställning fick hon också med sig titeln därifrån. För när taxichaffisarna har klarat slutprovet på denna svåra kurs, vilket kan ta upp till fem år, har de vad man kallar ’The Knowledge’ om London.
Fascinerande minnesbibel ledde till trilogi
Under arbetet började Gunilla Heilborn också att läsa boken The art of Memory av Frances Yates, som kom 1966. Ett slags ’bibel’ för alla som är intresserade av mnemoniska system.
Mnemoniken, minneskonstens historia, går (förstås) tillbaka till de gamla grekerna och har uppkallats efter minnets gudinna Mnemosyne. Hon som för övrigt är moder till de nio muserna, däribland komedins respektive tragedins musor Thalia och Melpomene, och dansens Terpsichore. Vilket framstår som helt logiskt, när man tänker efter. För vad hade väl teatern och dansen varit utan minnet? Eller de andra musernas skyddsområden, för den delen. Historieskrivningen…
— Frances Yates menar att nästan allt som har gjorts genom historien har handlat om att skapa system för att bevara minnet, från antikens så kallade minnespalats, till arkitektur, bildkonst och boktryckarkonsten, säger Gunilla Heilborn.
— Jag blev otroligt fascinerad av den här boken och efter att ha läst den bestämde jag mig för att göra tre föreställningar till om minnet.
Boken (2018), som också den blev en typisk föreläsningsperformance, byggde nästan helt och hållet på Frances Yates bok. Men samtidigt var föreställningen ett slags hyllning till boken som idé och minneskärl. Tillsammans med skådespelaren och dansaren Louise Peterhoff, som spelade hennes assistent, återkom Heilborn här för tredje gången i rad till idén om minnespalats. Alltså den antika tekniken att omvandla de fakta man behöver minnas till bilder, som man sen placerar ut i en mentalt visualiserad, välkänd miljö, som till exempel i sitt hem.
I min recension i Aftonbladet skrev jag: ”Hon [Gunilla Heilborn] ber om ursäkt för om det kanske blir upprepningar för dem som sett de tidigare performanceverken – med den pedagogiska twisten att repetition är en utmärkt metod för att minnas.”
Förmodligen är också helt vanlig repetition en mycket bättre metod för skådespelare och dansare att memorera in föreställningar än att använda minnespalatset, tror Gunilla Heilborn.
— Även om jag har läst mycket om minnespalatset som teknik nu så kan jag ändå inte riktigt föreställa mig hur det kan ha fungerat för antikens talare att gå runt i sitt huvud samtidigt som man talar inför publik. Det känns som en omväg när man står på scenen.
— För skådespelare tror jag i alla fall att det är mycket bättre att bara banka in text och rytm. Och rörelse sätter sig ju på ett annat sätt i kroppens muskelminne.
Teatern som minnespalats
Men idén om minnespalats har ändå vissa uppenbara beröringspunkter med teaterrummet. I Boken blev så minnespalatset och teorin om ordningens betydelse för att komma ihåg saker finurligt illustrerade i scenografin med bland annat kaktusar som ordnats i en liten trappa.
I minnestrilogins första del The Wonderful and the Ordinary, som skapades i samarbete med österrikiska Theater im Bahnhof 2017, gestaltades minnesdiskussionerna väldigt underhållande med illustrerande rörelser, som kanske kan beskrivas som typisk Heilbornsk ’icke-dans’. Här kunde man exempelvis se den femhövdade ensemblen röra sig runt i sina minnespalats i scenmörkret och mumlande memorera diverse mer eller mindre viktigt vetande, så som kända personers hundar och berömda skidåkare.
”The wonderful moves the memory more than the ordinary”, konstaterade skådespelaren Lorenz Kabas i föreställningens inledning. Samtidigt som han stod och pratade i bara underkläder — grå t-shirt, kalsonger och strumpor, väldigt vardagligt — rullade denna grundläggande regel om minnet pedagogiskt som projicerad textremsa i fonden. Strax därefter hördes en berömd slinga ur Griegs Peer Gynt från en blockflöjt någonstans i scenmörkret.
Även om jag såg, och recenserade, The Wonderful and the Ordinary hade jag idag knappast mints alla dessa detaljer om inte Gunilla Heilborn bjudit mig på en länk så jag kunde se om en inspelad version av föreställningen i min dator.
Det är ju aldrig samma sak att se en videoupptagning av ett livekonstverk, men jag kastas ändå snabbt tillbaka till stämningen i salongen. Detta mycket tack vare Kim Hiorthøys karakteristiska musik som har satt prägel på flera av Heilborns verk. Jag påminns också om tankar jag fick när jag såg stycket första gången.
Gunilla Heilborns estetik kännetecknas av en lågmäld, humoristisk och lakonisk stil och har ofta en väldigt odramatisk grundstämning. Så, givet teorin om att vi tenderar att minnas det extraordinära bättre än det alldagliga, kan man säga att Heilborn tar kalkylerade risker med hur mycket publiken kommer att minnas av hennes föreställningar.
— Jag har alltid varit intresserad av det vardagliga, av ickeberättelsen, därför kanske man också ofta känner att mina föreställningar inte har något egentligt slut, utan kanske är mer som ett utsnitt av något.
Under arbetet med The Wonderful and the Ordinary fick de fem aktörerna, två dansare och tre skådespelare, till exempel skriva dagbok. Deras småputtriga vardagsbetraktelser om saker som kaffe och trasiga skor, med mera, blev sen underlag till manuset.
— Det känns som min grej att det inte måste ha den där typiska dramatiska kurvan, det kan gärna få vara lite platt.
Men trots denna anti-estetik finns en hög dramaturgisk medvetenhet hos Heilborn. I hennes manus, regi och koreografier finns ofta en vig balansgång mellan tillbakalutad vardagslunk, torra fakta och absurda twister. Inte minst i dessa minnesföreställningar.
Humor och allvar
Minnet och hjärnan är ju annars ganska allvarliga saker, och att tappa minnet är för den som drabbas förstås en tragedi, men Heilborn närmar sig gärna allvarliga ämnen och teman snett från sidan, för att anlägga oväntade vinklar.
Hon nämner hur hon hämtat inspiration från de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som berättat om sina ansträngningar för att minnas allt de hade i huvudet, som gamla barnvisor och ramsor, för att inte bli tokiga när de satt fängslade i Etiopien i 438 dagar.
— I The Wonderful and the Ordinary hade vi med den där tanken att det kunde vara bra att till exempel ha memorerat hela böcker utantill, ifall man skulle bli tillfångatagen av gerillan och sitta isolerad under en längre tid.
Där kom de också in på det humoristiskt tacksamma, men också ibland problematiska med hur lätt det är att minnas fel. Hur man kan förvränga sina minnen och även manipulera andras. Detta exemplifierades fyndigt genom att ensemblen kollektivt försökte återberätta hur det var när de gemensamt besökte Arnold Schwarzenegger-museet i Graz i Österrike.
— Det roliga med minnet är att det är lite konstigt, att det blir alltid lite fel när man ska minnas något.
— Men jag har också läst jättemycket om hur lätt det är att förfalska minnen, säger Gunilla Heilborn.
Hon tycker att det är viktigt att vara ödmjuk inför att andra kan ha en helt annan version av en händelse eller upplevelse än det man själv minns.
Från minnet till glömskan
Efter att ha ägnat sig så mycket åt minnet blev Gunilla Heilborn desto mer intresserad av glömska. Hon är till exempel rädd för att få minnesbilder som hon inte vill ha.
—Jag tänker på människor som har varit med om fruktansvärda saker som de inte kan få ur huvudet, det verkar så hemskt. Jag jobbade själv så sjukt länge på att få bort minnen av skräckfilmer jag såg som tonåring och som gjorde mig mörkrädd.
När jag, efter intervjun, ser om Wonderful and the ordinary på video noterar jag att Pia Hierzegger i den också pratar om precis detta: ”There are some images I never let into my head, I close my eyes during the worst scenes of horror movies, war movies, and the news.”
I den avslutande delen i minnestrilogin, Monument (2019) medverkar Kristiina Viiala och Lorenz Kabas igen, och prövar där bland annat tanken om det kanske är så att man inte bara sätter upp monument för att minnas saker, personer och händelser, utan kanske också för att få glömma. Lämna något bakom sig och liksom parkera minnet på en bestämd plats.
—Man måste också kunna få glömma, säger Gunilla Heilborn. Det är jätteviktigt.
Men hon tycker även att det finns något intressant med företeelsen att riva ner monument och byggnader som bär på minnen eller står för något vi inte längre vill kännas vid.
— Jag kan verkligen förstå den där viljan, men ska man verkligen försöka radera ut allt som varit fel? undrar Gunilla Heilborn. Frågan är vad det betyder, och kommer att betyda i framtiden?
Minnet som metod
Vi kommer oundvikligen in på flera av hennes tidigare verk när vi pratar, och för mig blir det plötsligt tydligt hur mycket går igen och att minnet funnits med rätt länge som både tema och metod. För också gamla pjäser kan ju betraktas som ett slags minnesmonument, påminner Heilborm med sin föreställning Monument. Där finns en skojig tråd som handlar om utmaningen att återskapa Aristofanes pjäs Molnen, utifrån de få bevarade fragment som finns.
— Nej, det är den av oss påhittade Aristofanes-pjäsen Ugglorna, rättar mig Gunilla Heilborn. Så blir jag ett levande bevis på ungefär allt vi pratat om, när mitt minne spelar mig detta pinsamma och mycket talande spratt.
I Gorkij Park 2 (2014) som var Gunilla Heilborns helt skruvade, fristående sceniska uppföljare till den gamla 1980-talsfilmen Gorkij Park, handlade det mycket om att minnas och återberätta något man sett — eller en film man trott att man sett. Något liknande kan man säga att ensemblen i 2022 års 37 timmar och 3 minuter sysslar med, när de förhåller sig till och pratar om sina minnen och upplevelser av Lev Tolstojs roman Anna Karenina.
Den där dagboksmetoden och att återskapa reseminnen verkar också ha hängt med ett bra tag:
— I This is not a Love Story byggde all text på saker vi hade gjort när vi var ute och reste, det finns en story bakom precis allt de säger i den föreställningen, säger Gunilla Heilborn.
Och nu när jag såg hennes senaste stycke Merkurius i november 2022 på MDT i Stockholm, satt jag och undrade om Kristina Viiala, som är en av Heilborns återkommande samarbetspartners och denna gång var ensam på scenen, möjligen på ett ställe i föreställningen hade på sig samma peruk som hon hade i This is not a love story?
Nej, det var inte samma peruk, svarar Gunilla Heilborn, men min association visar sig ändå inte ha varit helt tokig:
— Vi har pratat mycket om stämningen i This is not a love story och vi har snott mycket därifrån till Merkurius.
Något som blir väldigt uppenbart när man har sett Gunilla Heilborns minnesföreställningar är att vi idag nog måste skilja oss rätt mycket från antikens människor beträffande just minnet. Då likställdes kunskap mer eller mindre med minnet och det fanns en utbredd övertygelse om att människor med ett vältränat minne hade konkurrensmässiga fördelar. Därför lade man mycket tid på att träna minnet.
— Det här kan man fortfarande säga är något som gäller för historieberättande, för den som minns mycket har också mer att ta av och blir därmed en bättre berättare, tror Gunilla Heilborn.
Själv samlar hon på sig väldigt mycket av sånt hon ser och hör, skriver anteckningar och sparar på små lappar för att använda som material till sina föreställningar.
Minnet är alltså ett väldigt viktigt arbetsredskap för Gunilla Heilborn, och hon återanvänder också mycket från gamla föreställningar. Den nyaste Merkurius är full av referenser till flera av hennes äldre verk, men också till andras. Här kunde den uppmärksamme till exempel notera ett par knyckta fragment ur T S Eliots Det öde landet.
— Det var på gränsen till för pretentiöst för mig att citera Eliot, men just den där raden: ”Med dessa spillror stöttar jag mina ruiner” känner jag igen mig så mycket i. Det är precis så jag jobbar, jag använder olika saker jag sett eller läst, plockar några rader här och där, återanvänder minnen och fragment, för att bygga upp mina verk.
— Men sen faller ju det också sönder.