Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen.
Läser igen utställningens namn: jag har slutat tala. I Mare Kandres Aliide, Aliide (1991) slutar flickan Aliide tala efter ett trauma. Det är något med språket. Aliide strövar runt i slottsskogen. Slottsskogen ligger inte långt från utställningslokalen. Det är som att gå runt, som i skogen, som Aliide. Aliide hittar en rävskalle. Det är något skevande i skallen, den har ingen kropp, den är ett skelett. Att hitta Johannessons verk upplagda på borden är som att hitta en brottsplats, kroppsdelarna sorterade, upplagda, visa upp, det är något skevande med dem. Känslan av att: detta har jag redan sett, jag har sett förut, kusligheten. Det är textilkroppar som i sin form liknar ett slags organ. Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen. Världen har blivit en kropp ur vilken det går att karva ut organ. Men dessa organklumpar är samtidigt inte utkarvade. Det är väl liksom vanskligt att påstå något om processen när den inte rakt ut beskrivits, men upplevelsen av skulpturerna ger känslan av tillblivelse liksom organsikt. Organiska organ. Som om de är kompakta, har växt fram, celler efter cell, utan ritning, rhizomatiskt. Ut ur ett omedvetet, ut ur.
Jessica Johannessons Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror. visas på Galleri KC i Göteborg, 18 februari – 5 mars 2023, består av textila skulpturer, bilder och text av Johannesson, samt en text av etnologen Jacob Wenzer. Projektet presenteras även digitalt här: Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror – JESSICA JOHANNESSON
Utställningsnamnets andra del: jag kan ro utan åror. Minnas att visan börjar i en fråga: vem? Och slutar i konstaterandet att: jag, men jag kan inte skiljas från min vän, utan gråt. Det finns en sorts psykosens eller psyksjukdomens eller traumats hybris i konstaterandet att: jag kan. Det är jag som kan. Jag behöver inga åror. Roendets riktning sker baklänges, med ryggen åt det håll mot vilket man rör sig. En oseende rörelse. Vilja röra skulpturerna. Blunda och känna. Tvingas blicka bakåt. Ensam och inte rädd för gråten. Den kommer av nödvändighet. Liksom hybrisen är där av nödvändighet: om ingen annan tror på min förmåga måste jag tro själv och jag tror och jag vet att den finns där, kunnandet, kunnandet som rör sig utanför den etablerade kunskapens gränser. Jag kan Andra saker. Jag kan denna Världen, på ett annat sätt. Bortanför, ja, språkets gräns.
Ändå finns ett handbundet häfte med texter. Ett annat med bilder. Bilderna och texterna berättar den biografiska berättelsen. Jag lär mig något om anamnesen. Jag ser kropparna på fotona. Stämningen i biografin. Det står i introduktionen ”och finner ofta inget intresse av att sätta en skiljelinje mellan henne som person – det som hon är med om i sin vardag – och det hon uttrycker i sina skulpturer. Att använda erfarenheter, betraktelser eller känslotillstånd för att bygga form finner hon alldeles nödvändigt” och det triggar en parallell till autofiktionen som blev upplockad igen efter Annie Ernaux nobelpris. Samma auto som i Lauren Fourniers tappning av ”autotheory” (2021) innebär en feministisk teoripraktik ofta kopplad till nödvändigheten att tänka genom det egna just på grund av det som ges namnen ”sjukdom”, ”trauma”, det som avskriver den talandes talarposition, som leder till en omöjlighet att vara teori utan jaget när jaget hackar och slutligen kanske, tallar just genom utsagan jag har slutat tala. Jag måste skriva om texten här, inte för att texten i sig är vad jag vill skriva om men för att texten tickar, rör sig genom text-ilen.
Serge Doubrovsky skriver om autofiktionen: “Fiction of strictly real events or facts; the autofiction, if you like, of having entrusted the language of an adventure to the adventure of language, outside the wisdom of the novel, be it traditional or new.” Catherine Cusset menar att “the only fiction in autofiction is the work on language. The facts are real, and the project is to reach a certain truth.” Och Ernaux vägrar se någon fiktion i sin text, hon är bara intresserad av sanningen i erfarenheten och den form som den kan vara i.[1]
Det är totalt, nödvändigt. Det är ett sökande efter ett språk, men språkets funktion är den av en form. Det är en form som kräver Annat språk. Det är en röst som saknar stämband, inbunden som svart lavasten i strumpbyxliknande band, som därför kräver händer, vandrar, känner tiden i stygnen, det kräver en tid, tiden är en form, formen en klump. Det sker en kollaps. Mellan metafor och material. Läsningen mättar inte. Men trådarna gör. Det är textilen som ett sätt att vara i världen. Skulpturen är mer en närhet till den faktiska upplevelsen än texten eller fotona. Gå runt bland klumparna, känna det som om jag upplösts in i det jag som gjort, som hittat dessa klumpar. Jag är den som hittar, jag är samtidigt den som fött. De små klumparna som foster, aborterade, missfallna, levande ändå.
Alltså. Textilen som ett alternativ till texten, inte för att det är fint utan för att det är det enda. Catherine Dormor lyfter i A Philosophy of Textile (2020) fram dels likheten mellan texten och textilen i ett slags görande: ”a way for thinking-through-making: writing textile, making text”, dels hur textilmetaforen i textsammanhang skapar ett språkligt tänkande som lägger görandet av språket som den punkt kring vilket möjligheten cirklar. Textilen är ”an ambiguous concept. It is material, it is concept, it is language, it is metaphor” – och genom att förstå texten som textil, förs detta tvetydiga in i texten. Texten är sådan. Tvetydig. Trögflytande. Grävande, motsägande, skör och krampande, bångstyrig. Likaså är språket. Likaså är erfarenheten. Låter sig inte fastläggas.
Textilens koppling till 1 det feminina och 2 det sjuka skjuter in verken i två (möjligtvis överlappande) kollektiva kontexter: syjunta och arbets- eller pysselterapin. Dessa rum, utgör omöjliga möjligheter till tvetydiga möten och samtal. Johannesson skriver: ”Glöm inte kvinnorna. De skrivande. De broderande. De galna. / Gränser. Förvaring. Kropp. Vilka liggande ställningar finns det? Död. Sovande. Vilande. Savasana. Avslappnad. Använd. Var kan man ligga? Bår. Säng. Kista. Sjukhussäng. Grav. Sjukhusbrits. På vad kan man ligga? Britspapper, prasslande och strävt. / Närvaro av kropp. Hur gör man något desperat. Hur gestaltar man desperation.”
Johannessons karvande, stickande, lagande av traumat i dessa trådkroppar gör frågan om traumat och den efterföljande vården, efterföljande sjukdomen, psykosen, knöligheten med sundheten (språkets gränser för benämningen av detta efter finner inga gränser i sin otillräcklighet, skjuter mig i nacken som straff för det våld jag gör när jag patologiserar såhär, tröstar mig med att detta görs, liksom sömnaden med nödvändighet för man klarar sig inte utan sjukhuset, nej det gör man inte), cirklar kring ett jag, det är inte en vårdkritisk instans, det är inte ett raseri över samhället det är inte. Det finns andra som gör konsten utifrån det. Det finns en existentiell aspekt som bara gräver inåt för att stå ut med det isärglidande. En mjuk hjärna jobbar med händerna för att hålla sig, omforma sig, i det som i Wenzers text beskrivs som ”ett presens där världen istället uttrycks som ett oöverskådligt kaos där den enda instinkt som existerar är kampen”. Det är nödvändigt och destruktivt, med nödvändighet destruktivt, men det låter inte det destruktiva klassas som passiv: den är desperat och påträngande, den kroppar sig, den sticker den syr, väver, viker, limmar, bygger sig, organen organiserar omorganiserar avorganiserar. Hittar sig. I skogen i ett galleri, visar sig, ordnar abjekten, objekten, omordnar. Överblivet efterlämnar, insisterar på att vara så: stört, störigt, störande.
[1]The Paris Review – Bad Genre: Annie Ernaux, Autofiction, and Finding a Voice – The Paris Review Jag har kursiverat de ord som binder samman Ernaux och Johannessons beskrivning av sina verk.