bastard

EN ANVÄNDBAR TEXT OM SAMTYCKE I SAMTIDA DANS

Den här texten är ett försök att kartlägga samtyckesstrategier jag stött på i danssammanhang, oftast i Stockholms nätverk för scenkonst – med starka förbindelser till andra nordiska, europeiska och nordamerikanska storstäder – som jag började röra mig i för snart 15 år sedan.

Med samtycke menar jag inte enbart det som berör sexualitetens roll i gemensamma praktiker, utan mer övergripande hur kroppslig interaktion förhandlas i de bitvis ojämlika relationer som strukturerar arbetsvardagen för dansare, koreografer och andra som är verksamma i samtida dans.

Jag lägger här fokus på samtycke som en utövad kompetens, snarare än på samtyckesbrott och krishantering. Jag utgår främst från egna erfarenheter av improvisatoriskt arbete med kroppskontakt och olika typer av bodywork. Det mesta jag tänker kan även tillämpas i mer formorienterade dansgenrer.

Vad vi implicit förväntas ha samtyckt till när vi går in i en dansklass eller repetitionsprocess skiftar med sammanhanget. Men jag upplever att samtyckesfrågor nu adresseras mer explicit och på fler sätt än när jag började hålla på med den här typen av dans.

Säkert är det en konsekvens av samhällets utveckling i stort, med omvälvande händelser bland annat kring metoo och pandemiåren. Vi lever i en tid när vi av goda skäl blivit uppmärksamma på varandras kroppsliga integritet, skörhet och gränser. Detta kan väcka osäkerhet som försvårar arbetsprocesser, och det kan ge större tydlighet och färre skador i det kollektiva skapandets väv.

Jag har delat upp texten i underrubrikerna lärare, elev, koreograf och dansare med förhoppningen om att kunna adressera några av de särskilda utmaningar som vi möter i olika roller. Både rollerna och deras respektive verktyg kan så klart överlappa. Texten avslutas med ett par mer grupporienterade reflektioner om organisatoriskt ansvar och om att möta publik.

Det här är en normativ text – den föreslår konkret handling. Jag hoppas att ingen för den skull ser den som en regelbok. Det finns många sätt att bidra till omsorgsfulla rum, fler än en enskild person kan namnge. Just därför blir jag glad om texten fungerar för att tänka och göra vidare, från läsarens egna utgångspunkter och intressen. Jag tror på det som kan användas. Och jag tror på samtyckespraktikers användbarhet.

Med detta sagt skrev jag en annan sorts text parallellt med denna. Den handlar om varför samtycke inte räcker och användbarhet inte är nog. Ifall ni vill läsa den finns den i spalten bredvid (eller, om ni läser på mobil, längre ner på sidan).

Lärare
Att lära ut dans genom beröring, eller att lära ut dans som bygger på kroppsligt samarbete, innebär att lära ut former och normer för samtycke. Det gäller oavsett ålder, men särskilt i en varaktig utbildningsmiljö för unga kan läraren påverka hur eleverna förhåller sig till sina egna och andras kroppar under lång tid framåt.

En lärare jag träffade i ett pedagogiskt sammanhang för vuxna förtydligade i början av varje klass att han ibland visar med händerna, men att han försöker komma ihåg att fråga innan, och att det går bra att säga nej både fysiskt och verbalt utan att behöva förklara varför. Han underströk också att förutsättningen för samtycke är förändring. Man kan vilja bli vidrörd en gång för att nästa gång inte vilja, eller tvärtom. Han hoppades att det här uppmärksammandet av rörliga gränser kunde fylla en skadepreventiv roll: att lyssna på den egna kroppens signaler skyddar den.

Det finns mindre explicita sätt att förmedla en samtyckespraktik som lärare. Man kan till exempel berätta om egna erfarenheter av att sätta gränser eller söka det begärliga i interaktion med andra. Och man kan närma sig eleverna med örat öppet för det osagda: andning, tonus och blickar.

Sådant lyssnande kan underlättas av att läraren känner sammanhanget och personerna, snarare än träffar någon första och kanske sista gången. Samtidigt kan lärarens makt – oavsett tidsram – försvåra lyssnandet, eftersom elever gärna vill göra rätt. Ett sätt att uppmärksamma och avdramatisera den viljan kan vara att påminna eleverna om att ens egen auktoritet inte är den enda. Även om lärarens roll är att förmedla specifik kunskap så finns andra rum, tekniker och människor att tala med.

I par- eller gruppövningar behöver ramverken – och individerna som tolkar dem – så att säga sköta samtycket åt läraren. Här kan det vara värt att överväga vilket utrymme för reflektion som läggs in i instruktionerna. En pedagogik som öppnar för att pausa och betrakta utifrån, individuellt eller i dialog med andra, bjuder in en aktiv relation till elevers egna erfarenhet och vilja.

Praktiker som påverkat dessa tankar om samtycke och makt i pedagogiska ramar har varit till exempel Valentina Desideris praktik ”Fake Therapy”, Jennifer Laceys undervisningsformat ”The Class Class” och Eleanor Bauers undervisningsformat ”Open Source Dance Class”.

Elev
En strategi för samtycke från elevhåll kan vara att vända sig till läraren och/eller gruppen för att diskutera och klargöra regler för fysisk interaktion, eller att verbalt uttala att man kommer att göra på ett sätt som passar en bättre. Det här behöver inte vara en dramatisk gruppdynamisk händelse. Vi reder ofta ut tillsammans vad reglerna är, och vi anpassar förslag till vad vi själva är kapabla till, i synnerhet vad gäller skador.

Man kan också omförhandla inifrån en övning och utan ord. Till exempel kan man undandra sig andras beröring (inklusive lärarens) när man vill vara ifred. Och man kan flytta någons beröring till där man hellre vill att den ska vara: generellt sett, att visa alternativ med kroppen.

I elevers samtyckesförmågor ingår att lyssna efter och agera på ja eller nej i kroppar och språk, och att fråga eller vänta om man är osäker. Det kan – beroende på improvisationens ramar – innebära viss försiktighet i att uppsöka den som drar sig undan, eller att välja fysiska initiativ som andra kan överblicka och förhålla sig ganska öppet till (snarare än att närma sig snabbt från en oväntad vinkel eller drastiskt hindra den andras rörelsealternativ, såsom genom att hålla fast).

De samtyckesverktyg man som elev kan och vågar använda präglas av sammanhanget. Elev kan man ju vara på en skola som genomsyrar hela vardagen och har makt över ens betyg och försörjning. Eller så kan man gå korta workshops där det finns ett tydligt utanför, men där man kanske inte känner alla lika väl. Den upplevelsen blir olika beroende på vem man är och varför man är där, men även beroende på vilka man delar rum med.

Hur en enskild person förhåller sig till ramarna kan göra skillnad för en hel grupp. Ytterligare ett sätt att arbeta med samtycke kan därför vara att observera vad som händer i gruppen och fundera på hur ens egna val påverkar kollektivet.
Florentina Holzingers föreställning Tanz (2019) och Clare Barrons pjäs Dance Nation (2018) är exempel på verk som fått mig att tänka vidare på danselevers samtyckespraktiker.

Koreograf

Jag har träffat flera som i sin koreografroll för film eller teater fått uppgifter som påminner om intimitetskoordinatorns. Alltså, de har drivit dialogen om trygga arbetsformer mellan aktörer som gör scener av intim eller våldsam karaktär.

Kanske beror det på att dansfältet har en saklig relation till kroppen, med avdramatiserande beskrivningar av handlingar som i andra sammanhang kan uppfattas som gränsöverskridande. För att hårdra det: det kan vara lättare att förhålla sig till förslaget ”stå höft mot höft” än ”spela kåta”. När någon annan är den egentliga arbetsledaren får man som koreograf också en utifrånroll som låter en lyssna på aktörernas gränser och begär mer förutsättningslöst.

Som arbetsledande koreograf är relationen till dansaren avtalsmässigt mer hierarkisk och instrumentell. Man kanske jobbar med vänner som i praktiken har lika mycket inflytande över projektets premisser som en själv, men själva titeln koreograf innehåller viss makt. Dessutom har man i institutionssammanhang ofta formellt ansvar för dansarnas arbetsmiljö.

Ju större, mer pressad och mer hierarkisk en dansproduktion är, desto svårare är det att ha komplexa samtal om intimitet och gränser. Det blir alltså viktigt som koreograf att anpassa förväntningarna på dansarnas förmåga att samtycka, utifrån maktförhållanden och processform i varje enskilt projekt.

En bra sak att komma ihåg är att man inte nödvändigtvis misslyckats med att upprätta samtyckeskultur för att någon uttrycker tvekan inför ett förslag eller en praktik. Tvärtom kan det vittna om tilltro till att koreografen och gruppen klarar av att förändras. Att då stanna upp och bygga om tillsammans är att ta hand om samtycke i praktiken.

Några verk jag lagt märke till vars estetik tycks präglas av ett utforskande av samtycke är Ageplay (2023) av Amanda Apetrea & Lisen Rosell, We Are (nothing) Everything (2023) av Anya Cloud, Hegemony (2020) av Ofelia Jarl Ortega och Black Joy/White Fragility (2021) av Joy Mariama Smith.

Dansare

Som dansare i andras produktioner har man i bästa fall lust att förvalta koreografens idéer. Det kan handla om att, med uppmärksamhet på egna begär och gränser, testa och stanna kvar i andras förslag. Det kan också handla om att komma med egna förslag, både verbalt och fysiskt.

Att ställa kropp och tanke till förfogande blir mer utmanande om ens nätverk eller ekonomiska förutsättningar kräver att man tar jobb där tilliten av någon anledning sviktar. Man kan vara på det klara med att ingen vill en illa, men ändå se konstnärliga eller politiska brister i verket eller processen som gör att man håller tillbaka.

Om så är fallet kan jag komma på fyra möjliga vägar framåt varav de tre första kan kombineras. En är att investera sin yrkesstolthet i att så väl som möjligt genomföra det ens arbetsledare ber om. En är att utöva osynligt motstånd genom att intressera sig för det material man fått lite från sniskan, med metoder man har med sig från annat håll (exempelvis, om man ska rulla över golvet men inte får något svar på hur från koreografen så kanske man tänker på sin bindväv eller på att krossa en lång serie miniatyrstäder eller något annat som håller en sysselsatt). En tredje väg är att ta sig an den potentiella konflikt förändringskrav kan innebära. Den fjärde är att hoppa av projektet.

Om man som dansare hamnar i en verkligt pressad eller till och med farlig arbetssituation fysiskt eller mentalt är det bra att kunna vända sig utåt. Det kan betyda att söka stöd hos vänner och kollegor, men också hos den scen man arbetar på, och i mer institutionella sammanhang till exempel HR-avdelningar, fackförbund eller skyddsombud.

Många av tankarna om dansarens samtyckespraktiker är inspirerade av Rebecca Riggos podcast ”Skådespelarens positiva underkastelse” (2021). Dansarens ”från sniskan”-intresse för koreografers förslag kommer från Jade Stenhuijs dansklasser med temat ”What to do when you are no longer interested in the dances you have to do?”

Organisationer
På större institutioner finns ofta regler för hur samtyckeskränkningar ska hanteras, och kanske till och med en HR-avdelning som informerar korttidsanställda om likabehandlingsplaner och vem man ska kontakta om något händer. Den sortens system fungerar olika väl i praktiken, men under och efter metoo har många sådana handlingsprotokoll förtydligats organisatoriskt. Fackförbunden arbetar också kontinuerlig med dessa frågor.

Är man en mindre organisatör inom dansfältet – till exempel ett residens eller en fri scen – är det arbete som finns kring samtyckeskultur sannolikt mindre formaliserat och skiftar med de gästande konstnärerna. Men det går att ta strukturella initiativ för samtycke utan att ha en HR-avdelning. Lyssnande miljöer smittar. Om de som arbetar organisatoriskt på en plats har schyssta arbetsvillkor, förenklar det för gästande konstnärer att vara schyssta med varandra. Man kan också aktivt vårda kontakten med konstnärerna och skapa former för att fråga om och reagera på vad konstnärerna gör och hur de mår.

När jag letade efter dansspecifika referenser för organisatoriskt arbete kring samtyckeskultur blev jag tipsad om plattformen engagementarts, som samlar material och resurser med målet att motverka sexism och sexuella trakasserier.

Publik

Publikens närvaro förändrar våra inbördes relationer och reaktioner. Blickar som betraktar oss utifrån, liksom framträdandets förhöjda tillstånd, kan förflytta kroppsliga och mentala gränser: ibland på flowiga, härliga sätt, ibland på sätt som ökar skaderisken. Publiken kan också i värsta fall kränka dansare eller varandra.

Med särskilt riskfyllda eller sköra sceniska praktiker kan det vara användbart att inte bara prata om säkerhetsmekanismer eller om hur man bryter en föreställning om något oönskat händer, utan även öva på det, kanske till och med inför publik. Att göra sådana verktyg lättillgängliga och roliga att använda kan skydda både dansare, publik och estetiska val.

Var och en i publiken har också idéer om vad de har samtyckt till genom att gå på en föreställning. Ska dessa idéer omförhandlas utgör tidsaspekten en viktig skillnad jämfört med andra samtyckesrelationer i scenkonstens arbetsliv. Har man bara 40 minuter på sig att få till den sortens möte man önskar gäller det att veta på vilka punkter man behöver vara tydlig.

Att dansare oftast befinner sig på scenen och publiken är tyst och stilla kan verka tydligt. Men så fort man jobbar med en ovan publik märks det att de här överenskommelserna inte är självklara. Andra gånger kan förväntningar på scenkonst konkurrera med alternativa överenskommelser, som att publiken faktiskt får prata eller röra sig. Återigen är ett gott råd då att testa med publik redan under repetitionerna.

Vet man vilken sorts publikrelation man eftersöker kan man ge publiken nycklar. En nyckel kan vara att säga vad man vill, till exempel: ”Sätt er på stolarna i mitten av rummet”, eller visa vad man vill med kropp, ljus, ljud och andra kommunikationsmedel som finns tillgängliga. Att vara tydlig ger publiken en chans att göra rätt, vilket de oftast vill. Det ger dem också en chans att säga nej till att delta om de känner motstånd inför formatet.

Man kan även ge publiken verktyg för att odramatiskt bryta sin roll. Ett sådant jag ofta använt i mötet med yngre publik är att säga: ”Behöver någon gå på toa eller så, bara räck upp handen/smyg ut/gå till publikvärden” (beroende på vad som funkar med platsen och formatet). Vill ni tänka vidare kring publikrelation och interaktion med barn och unga tycker jag att antologin Att delta på djupet (2014) har sina poänger.

Till sist: De flesta håller med om att professionella relationer inom dansfältet gynnas av tydliga samtyckespraktiker, även med publiken. Men det kan också vara ett estetiskt eller politisk val att frånta publiken den tydliga överenskommelsen. För den som vill tänka djupare kring skalan från tydliga till suddiga premisser för att delta i interaktiv scenkonst skrev jag ett längre föredrag om detta 2018. Föredraget heter ”The Ethics of Employing Intimacy in Audience Participatory Performing Arts” och finns både som ljudfil och textfil.

VARFÖR SAMTYCKE INTE RÄCKER OCH ANVÄNDBARHET INTE ÄR NOG

I spalten bredvid (eller, om ni läser på mobil, högre up på sidan) finns en text om samtycke i samtida dans som är gjord för att användas. Jag önskar oss sådana texter: konkreta förslag att ta stöd mot när vi arbetar, hållande ramar.

Det här är en annan sorts text om samtycke, som jag också önskar oss. Den skriver fram sprickor i det professionella, lösningsorienterade och till synes rationella med samtycke.

En sådan spricka heter livsvillkor.

Alla vi som deltar i danspraktiker där vi rör varandra, bär varandra, är på och under varandras hud, flyttar varandras inre vävnader och affekter – alla vi bestämmer tillsammans vad samtycke är och hur det utövas. Men detta gemensamma beslut påbörjades långt innan någon av oss visste vad en enskild kropp var, hur varje sådan kropp fortsätter ut ur danssalarna, in i världspolitiken och rymden. Medan danssalarna, världspolitiken och rymden med alla sina oförhandlingsbara villkor fortsätter rakt in i oss. Samtycke innefattar aspekter vi varken kan välja bort eller överblicka; ibland inte ens börja beskriva.

Sprickor i språkets förmåga att göra enbart vad man önskar. Första gången jag kom i kontakt med något som liknar vad vi menar med samtycke idag måste ha varit i BDSM-miljöer runt 2009. Dessa miljöer försökte aktivt utbilda sina nybörjare. Ibland blev det bra. Ibland blev det sprickor.

Jag minns en spricka mellan lekstilarna SSC (Safe, Sane, Consensual) och RACK (Risk Aware Consensual Kink). Vissa ansåg att SSC:s samtyckesbild brast eftersom man aldrig kan veta vad som är säkert, eller vems sundhetsideal som ska gälla. Andra ansåg att RACK undandrog sig ansvarstagande eftersom man alltid kan säga: Jamen, du borde ha varit medveten om risken! Ytterligare andra brann för PRICK (Personal Responsibility, Informed Consensual Kink), och exakt där började jag känna att det fanns gränser för vad akronymer kan säga om intimitet.

Kanske sa akronymerna inte minst: detta är subkultur, något man behöver förstå för att kunna ingå. Numera är samtycke ett mainstreamord och genomsyrar många miljöer, varav min samtida dansvärld är en. Innebär det att hur vi talar om samtycke slutat vara gruppskapande, och därmed ibland exkluderande? Jag tror inte det.

En annan spricka uppstod i en workshop i förhandling. Tänk noga på detta ord, vilken associationsrymd det bär: en eventuellt motvillig kompromiss mellan mina begär och era, där någon vinner och någon förlorar eller där vi alla vinner eller förlorar, såsom företagsliknande enheter med kontraktuella mål. Visst, det viktiga är inte exakt vilka ord vi använder, utan vad vi menar i praktiken. Men när det när som helst kan vara så att vi inte vet vad vi menar, inte menar samma och inte förstår varandra – hur ska vi kunna ”förhandla”?

På workshopen fanns en uppkopierad lista på aktiviteter där man kunde kryssa ja eller nej i rutor. Petting? Impact? Thud or sting? Jag drabbades av otillräcklighetskänslor: jag tänkte att listan krävde av mig att jag skulle vara fullständigt sammanhängande, någon som kan förutse hur ett möte kommer att bli oavsett vad motparten väcker i mig och vice versa. Någon som aldrig sårat eller sårats.

Jag tror att andra kunde använda listan som ett öppet diskussionsunderlag. Som en inventering av erfarenheter som fanns eller inte fanns i kroppen, communityt. Som en inbjudan till fantasins sfär, en språngbräda för begäret. Rent av, som en övning i att lyssna på det som sas mellan orden, utanför rutorna. Men jag gick i baklås. Just då kunde jag inte följa den sociala koreografin på ett sätt som passade både mig och rummet. Så jag gick därifrån. Med mig hade jag förutom känslan av att ha misslyckats en begynnande förståelse för att samtycke inte betyder en enda sak, utan flera.

Ideologiska sprickor, världsbilder som skaver mot varandra.

Vilken sorts danser, vilken sorts människor, vilken sorts relationer, vilken sorts kollektiviteter är vi ute efter att skapa då vi talar om samtycke?

Ett svar:

Jag tror att många – som jag i den mer praktiska texten – skulle säga att syftet med samtyckeskultur är en värld med färre skador. Åtminstone av den typ som vi lärt känna i dansens pushighet, dansens sexism, dansens dolda och öppna hierarkier. Vi som intresserar oss för samtyckeskultur är ofta samma som sysslar med pronomensrundor, check-ins, opt-outs, safer spaces, handtecken för självorganiserade gruppsamtal. Vi hoppas skydda varandra, ge plats åt fler, fixa det trasiga och fixera det hela.

Ibland tänker jag på en scen i romanen Innan livet (2024) av Theodor Hildeman Togner. Där konfronteras huvudpersonen Thea för första gången med en pronomensrunda, och överväldigas så av den nya blicken på sig själv att hon springer därifrån. Scenen ringar in dessa ritualiserade omsorgsprotokolls oavsiktliga tvång att välja, tvång att vilja, tvång att veta, tvång att vara en viss sorts mer uppklarnad person och att betrakta andra på samma sätt.

En annan sorts svar:

Att arbeta med samtida dans innebär ofta att upprepa kroppsliga handlingar utan att ha låst deras betydelse. Att stanna i en form trots osäkerhet är en förmåga som vi tränar fram, samtidigt som vi tränar fram en gemensam förståelse av vad som sker. Vi repeterar tonus, sekvens, momentum. Vi repeterar score, satt material, improvisation. Vi repeterar pronomensrunda, och vi repeterar samtycke. Vi skapar kroppar och psyken som identifierar och följer regler. Vi skapar en rörlighet mellan olika samtyckesparadigm, en mottagande kropp som inväntar sitt handlingsutrymme. Vi gör oss oändligt anpassliga. Att träna på samtycke blir ett av många sätt att träna på anpasslighet.

Sprickor mellan viljan till integritet, och viljan till överskridande.

Fragment ur en danshistoria:

Att tänka på sig själv som foster. Att visualisera sin benstruktur. Att bli uppläxad gång på gång. Att bli lyft eller lyfta. Att bli styrd eller styra. Att ha någons hela kroppsvikt på sin nyskadade rygg. Att dregla i grupp. Att amma varandra. Att i en halvtimme stanna i en rytmiskt pulserande omfamning med någon man inte känner. Den lätta avstängdheten i att dansa naken med tjugo andra och ha händer överallt som skakar och flyttar ens underhudsfett; ett omkodande av normalitet som är skavigt först men sedan lossnar och blir något nytt. En annan (påklädd) grupp som improviserar. En ung tjej som utan förvarning tar tag i någons rumpa. Den ordlösa chocken i rummet ­– men inte nu, fattar du väl? Tystnaden som socialt straff.

Sprickor i längtan efter kontroll och regler, sammanflätad med hungern efter det vilda och regellösa. Var utlevande och sexuell, men kör aldrig över någon. Knarka gärna på efterfesten, men var inte en missbrukare. Ha gärna en spännande psykiatrisk diagnos så länge du tar dina mediciner och går i behandling som gör att du funkar som oss andra.

Normbrott väcker känslor. Det kan vara skam, rädsla, vrede eller fascination beroende på avstånd och perspektiv. Kanske är det bland annat därför så många av oss gör konst om och genom normbrott. Vi arbetar nära det acceptablas gränser, vill flytta dessa gränser, göra det tänkbara större. Det kräver en särskild sorts social kompetens.

Jag tänker på överskridares sociala o/förmåga, på trubbighetens relation till o/kunskap om regler. Jag tänker på hur denna o/förmåga och omvärldens sätt att möta den samspelar med sådant som ras, kön, samt ekonomisk och kulturell makt. Med andra ord, när det uppstår en konfliktsituation kring samtycke spelar det roll hur man ser ut, pratar, beter sig, men också vilka som backar upp en, hur.

Här är vi. Vi har några praktiker som syftar till goda möten. Vi har vissa säkerhetsmekanismer, och i slutändan kan den som av en eller annan anledning misslyckas med att följa protokoll stötas bort. Nya och gamla normer, omslingrade i en komplicerad dans av ömhet, nyfikenhet, skam, raseri, babbel och tystnad. Vart tar vi oss härifrån?

Jag tänker på reparation, försoning. På dialoger mellan offer och förövare som förs även kring det som ligger milslångt från det sociala felsteget; folkmord, apartheid, våldtäkter. Jag tänker att försonande dialog hör ihop med den anklagades möjlighet att samtycka till en bild av verkligheten där den själv spelat en skadlig roll för andra. Och detta inte bara när det gäller extremt våld. Nej, till och med när det gäller den banala realiteten att vi kan såra en annan utan att mena det.

Jag tänker på vad som krävs för att man ska orka vara i tyngden av sina gärningar. Och jag undrar, utan att veta, vad en kultur som den samtida dansens skulle kunna göra med samtalsklimatet kring samtycke. Vi som är så splittrade. Med våra begränsade ekonomiska resurser, geografiska avstånd och motstridiga ideal. Vi som trots allt förmår så mycket. Skulle inte vi kunna… ja, vad? Hur?

Fler fragment ur en danshistoria:
En balettlärare säger: ”Ni kommer att vänja er vid att dansa med smärta.” En yogalärare säger: ”Var öppna för beröring, var öppna för skador.” En kontaktimprolärare säger: ”Om ni krockar, krocka mjukt, det är förbjudet att skada sig.” En koreograf beskriver den kontrakterade relationen till sina dansare som ett BDSM-förhållande (wtf?). Halvt på skämt, en instruktion för parövning i authentic movement: ”Må ni, om ni inte samtycker till detta, tala om det för er danspartner nu, eller för alltid tiga.” Ett förslag om att manliga dansare ska flytta kvinnliga dansares bröst i rytm till en poplåt. ”Bara om ni känner er bekväma med det.”

En spricka i relationen mellan framtid och förflutet: Hur ska man veta om man känner sig bekväm med något man aldrig prövat? Och hur ska man veta i förväg vad det kostar att säga nej, eller ja? En spricka i idén om informerat samtycke, vars själva premiss är att vi kan känna till något om framtiden.

Utan att fantisera om hur andra upplevde det: inget jag berättar om min danshistoria i den här texten önskar jag ogjort. Åtminstone inte såhär långt i efterhand. Jag menar inte att vi borde utöva en mer städad, mindre experimentell dans, eller att allting måste vara bekvämt hela tiden.

Med detta sagt finns en skillnad i mig mellan de situationer som landat väl, och de som fortfarande finns kvar som en irritation eller fråga. Den skillnaden stavas inte främst samtycke. Den stavas beredskap att fortsätta dialogen efteråt, ett rum för att säga att något kändes märkligt, och sedan ta sig vidare tillsammans därifrån.

En spricka i idén om den ensamma viljan; individens förmåga att urskilja sig själv, ta vara på sig själv, skydda sig själv.

En till bild från romanen Innan livet, då när Thea sprungit sin väg från den välmenande pronomensrunda hon inte stått ut med. Vännen Jon följer efter henne. Thea varken kan eller vill svara på vad som händer, har panik, vill att Jon ska gå. Och vill samtidigt inte det. Vad är det som håller Jon kvar bredvid henne? Omsorg, inte samtycke. Gör Jon rätt som tvingar sig på Thea på det sättet? Bara om omsorgen når fram till Thea. Det är ett riskspel. Av omsorg tar Jon risken att skada.

Samtycke avgränsar det oändliga ansvaret vi har för andra. Det är praktiskt, i ett jobbsammanhang.

Lite mer än ett fragment:
Den fjärde veckan på danceWEB, festivalen ImPulsTanz utbildningsstipendium. Jag sover 4–5 timmar per natt, speedad kropp. Ändå tycks alla andra gå fler workshops, se fler föreställningar, stanna uppe senare på natten. Jag cyklar långt och hårt. Kläderna jag kom i hänger på höftbenen nu. Hemma väntar mitt barn på att födas. Jag borde vara där men jag vill vara här också, vill så mycket. En dag visar vi upp en grej i MuseumsQuartier. Flak av tunt rispapper hänger från taket. Vi söker energilinjer och transtillstånd, alternativa sätt att uppfatta konturer. Jag stryker handen över hinnan, plötsligt osäker på om pappret är min hud eller tvärtom. Blundar, famlar efter skillnaden mellan insida och utsida. Jag måste värja mig. Inte från en människa som invaderar mig, nej, ett papper. Så uppruggad har min sinnlighet blivit.

Ett klipp i berättelsen: Dans är ofta en kvinnligt kodad aktivitet. Traditionellt förväntas kvinnor – och dansare i allmänhet – vara bra på att artigt sätta gränser, eller helst aldrig hamna i situationer där gränser måste sättas. Skadar vi oss ändå vet vi hur man ska göra när man läker. Det gäller att hålla på sig, säga nej till fel sorts sammanhang, känna sin kropp, hantera smärtan själv. Det sociala trycket att kunna detta innebär en ansvarsförskjutning från kollektivet till individen.

Klipp tillbaka: Jag reser från Wiens pappersytor, de andra också, vissa till den dygnslånga väntan i gränskontrollen mellan israeliskt och palestinskt territorium, andra till att via donationer försöka finansiera en dansutbildning i Centraleuropa istället för att hanka sig fram som konstnärer i Centralafrika, andra tar tåget till Bryssel och jag vet inte vilka livsvillkor som väntar dem där. Jag träffar mitt nyfödda barn, som kan saker som att hålla min pekfingerspets mellan gommen och tungan. Jag gråter varje dag i månader. Mina vänner tvingar mig att inte gå till jobbet.

Vad var politiken i det hela, det som styrde oss? En vag idé om mer extas, mer liv? En drivkraft i dansen som jag känner igen mig i, att inte acceptera kroppen och rummet förrän de visat sig vara hundra andra saker än de först tycktes. Öppna, öppna, öppna vecken, fäll ut alla dolda potentialer, var allt. Men det går inte. Gränser finns.

Om du kan: upp i sadeln igen, definiera dina egna villkor, bli den där människan som demonstrativt kollar på klockan 16.50 och kräver minst 45 minuters lunch. Bli en kropp med organ. Bara om du kan det, alltså. Om du har tillräckligt många som håller fast din hand och säger: vänta.

Sprickor som uppstår i arbetsformernas tryck, sprickor i våra kollektiva praktiker.

Jag har en kollega som jag samskapat flera föreställningar med. I dem har vi till exempel tvättat varandra, skendränkt varandra, bundit varandra, lyft varandra i huden och smörjt in varandra med talk. I arbetsprocesserna hade vi många samtal om hur saker kändes och varför, vilken makt vi hade över varandra när, vilka (av oss urskiljbara) strukturer som gav oss mer eller mindre utrymme att uttrycka vår vilja och våra behov. Ibland missförstod vi varandra, eller testade en sak och insåg att det inte gick, eller trodde att något var omöjligt för att sedan återbesöka det från en annan vinkel.

Vi har pratat om vad vi gjort som ett utövande av både samtycke och vänskap. Men visst finns det något lustigt med att vissa av de här sakerna aldrig hade hänt om vi inte fick pengar för det?

Det är inte bara pengarna. Det är inte bara träningskulturen, idealet att ta sig från något man inte kan till något man kan. Det är själva ritualen också, scenkonstens exceptionellt hållande form. Man hoppar ogärna av sitt bröllop och man ställer ogärna in sin föreställning. The Show Must Go On, allt för konsten, och så blir showen och konsten överordnade oss. Det erbjuder ömsom djup meningskänsla, ömsom en tung mask av entusiasm att bära över meningslösheten. Eller båda två samtidigt.

Sprickor i förmågan att skilja gott och äkta samtycke från dåligt och falskt.

Ibland dyker Betty Martins flödesschema ”The Wheel of Consent” upp i danssammanhang. Kanske Martins främsta ärende är att ge språk åt relationella handlingar, så man slipper missförstånd av typen att en part ger massage för att vara snäll medan den andra tar emot massage för att vara snäll, fast ingen vill vare sig det ena eller andra. Jag tror, nej jag vet, att många kunnat använda ”The Wheel of Consent”.

Martins cirkulära schema har en utsida. Där placerar hon sådant hon tycker sätter käppar i samtyckeshjulet. Hon kallar det i jungiansk anda för ”skugga”. Det handlar till exempel om att uthärda, bli passiv, försöka rädda; om våld, stöld, omedvetna privilegier och offerskap.

Insida och utsida är inte absoluta kategorier. Hur användbar en princip än är, reducerar den verkligheten.

När min juristvän berättar hur samtycke beskrivs av lagen låter det först distinkt. Föreligger samtycket vid tidpunkten för gärningen (och under hela utförandet), är den samtyckande behörig att förfoga över det ifrågavarande intresset, har den samtyckande förmågan att förstå innebörden av gärningen, har samtycket lämnats frivilligt och under insikt om relevanta förhållanden, och är samtycket allvarligt menat?

Ju längre jag lyssnar, desto mindre klarhet får jag. Samtyckeslagar berör idrott, vård, sexualbrott, myndighetsfrågor och föräldraskap. Samtycke är – i likhet med nödvärn, nöd och tjänsteplikt – en ansvarsfrihetsgrund. Ansvarsfrihetsgrunderna gör det lagligt att undantagshandla. Regler och undantag, regler om undantag och undantagens undantag.

Min vän säger att lagen vill sortera det irrationella i människan: med hjälp av mer och mer språk ge det en fast form. Men det är ett kollektivt projekt som aldrig kommer att avslutas, säger min vän. Lagen finns bara genom sina ständiga tillämpningar, revisioner, prövningar. Detta är inget argument för laglöshet. Vi behöver formerna, akronymerna; principer att navigera efter, kämpa om. Men vi behöver också leva med sprickor. Principer brister gång på gång, och vi med dem. Vad vi förhoppningsvis har kvar då är tålamod, och varandra.