Svenske Andreas Haglund er danser og koreograf og skriver her den anden artikel i en serie af fem med temaet ’erindring’, som er bastards indledende skridt til et interskandinavisk udvekslingssamarbejde om levende kunstudtryk støttet af Nordisk Kulturfond.
Denna text undersöker dansen som ett metod för att minnas. Specifikt förkroppsligörandet som ett verktyg för queert historieskrivande/görande. Texten tar utgångspunkt i HIV/AIDS pandemins eftersvall och Frédéric Gies’s verk Tribute.
En hyllning, en tribut, ett firande, en åter/affirmation, en uppmärksamhetsriktning, en manifestation för, ett ljuvt minnande, en tacksam gest, ett nostalgiskt äventyr, ett minneskapande på repeat. En hyllning har många namn och finns till för minst lika många ändamål: att forsätta känna (till), att skina ljus på, att diskutera, att hedra och denna texts syfte: att fortsätta förkroppsliggöra och att minnas, queert och ljuvt.
Vad vi förlorade
Men först, en personlig anekdot som motiverar denna text. Året jag föddes, 1996, var samma år som den första antiretrovirala medicinen mot HIV började distribueras storskaligt i det globala norr. Detta medicinska genombrott ändrade helt kursen för pandemin: efter att miljontals människor mist livet var HIV var inte längre ett dödsbesked utan kunde bromsas. Så till den grad att en välmedicinerad person med HIV inte längre kan smitta andra. Även om AIDS-pandemin lever vidare och försvårar livet för många runt jorden, speciellt i det globala syd, växte jag upp utan att veta särskilt mycket om det. Den generation av homos jag tillhör är en av dem första som föddes och växte upp i efterdyningarna av pandemins mest dödliga fas, när viruset började lämna det offentliga samtalet. Trots min barndoms tystnad är HIV estimerat till att ha krävt runt 32 miljoner liv och har omintetgjort oräkneliga queera och trans-communities, inklusive konsten dem skapade.
Queers och andra knäppgökar är välkända för att vara fantastiska konstnärer. Hetero- och könsnormativitetens våld tvingar queers att bli extremt medvetna om våra sociala positioner i samhället. Att överskrida normerna har varit förknippat med brutal repression och mord. Kreativitet har ofta blivit en flyktväg för att undvika denna stigmatiseringens och förtryckets obarmhärtighet. Många queers har därför bemästrat konsten att shapeshifta för att kunna leva och andas säkert. I dessa kanter och veck av queera livserfarenheter har konst blivit en plats för tillflykt, lättnad och självförverkligande. Miljontals queers dog under AIDS-pandemin och väldigt mycket konst dog med dem. Det är i detta frånvarons hav som jag fann mig själv växa upp, queer.
Jag minns tydligt hur tagen jag blev av en scen från filmen En Armé Av Älskand’ (2018) av Ingrid Ryberg. Filmen porträtterar HBTQIA+ rörelsen i Sverige innan AIDS, alltså 60, 70, och tidigt 80-tal. Vi får följa radikalt filmskapande, de tidiga pride-demonstrationerna och kunnigt lesbiskt-feministiskt organiserande. I den scen jag minns var de queers som fortfarande är vid liv från dessa sammanhang samlade vid en kolonilott i Tantolunden, Stockohlm. Medans dem äter glass med jordgubbar och pratar om svunna aktivistiska tider gör sig spelmannen Jan Hammarlund redo att framföra låten Ville för dem. Ville är en klassisk singer-songwriterlåt, en röst och en gitarr, men det som tog tag i mig var inte gitarren utan textens innehåll. Texten beskriver två unga killar som kärat ner sig i varandra. Det var första gången jag hörde någon sjunga om samkönad attraktion på svenska, vilket spelade på mina hjärtsträngar på en märkligt djupt sätt. I stunden kunde jag inte förstå varför upplevelsen var så stark, men i efterhand förstår jag att det var då jag på riktigt började känna av den stora frånvaron. Alltså det tomrummet som AIDS-pandemin efterlämnade, alla förlorade queera liv, berättelser och konst. Det var hösten 2018 och jag var 22 år. Att jag först hörde en sådan låt vid den åldern säger sitt om hur mycket som gick förlorat på 80 och 90-talet.
Frédéric Gies & Dominique Bagouet / Scenens & Nattklubbens gemmenskaper
Samma höst skapar Frédéric Gies verket Tribute för Weld Company, och jag var där som praktikant. Frédéric Gies är en koreograf som bor och arbetar utifrån Malmö. Hen har en lång karriär bakom sig, som dansare i Paris på 90-talet, koreograf i Berlin på 00-talet och ledare för en Master utbildning i Koreografi i Stockholm på 10-talet. Frédérics praktik är influerad av hens bakgrund inom den franska post-moderna danscenen samt en rejäl dedikation till somatiska praktiker, speciellt Body Mind Centering. BMC är en praktik som skapar medvetenhet kring kroppens anatomi genom kroppsliga övningar, alltid med förmålet att lära känna kroppen. Hens verk diskuterar därför ofta kroppsförståelsens politiska implikationer och föreslår koreografier som vrider, vänder och gör queert dessa kroppsförståelser. Under processen för Tributes första veckor, då jag var närvarande, överfördes det mesta av dansmaterialet. Verket tar sitt dansmaterial från, och är en hyllning till, två källor: technoklubbars dansgolv och danser inspirerade av den franska koreografen Dominique Bagouet. Dessa två källor är danser som har varit väldigt närvarande i Frédérics liv, både på och av scenen.
Danserna som kommer från klubbarna är direkta citat eller parafraseringar av vänner eller främlingar som Frédéric har observerat på olika dansgolv genom åren. I Tribute finns det runt 15 klubbdanser och de flesta av dem är namngivna efter de personer som dem hyllar. För att nämna några få så finns Julia, med armar som flödar likt höstlöv i vinden. Gavin som hoppar intensivt som om golvet var för varmt att stå på och Yoav som ramar in ansiktet i ett rytmiskt mönster som om armarna var en biltvätt för dansgolvsvett. Utöver danserna som är namngivna efter personer innehåller verket också flertalet hyllningar till vanliga klubbdanser. Så som ‘butchin’ it up’ med knytna nävar och pulstrogna steg eller som ‘caveman extravaganza’ som skapar en förhistorisk look genom sina vevande armar eller till sist den självförklande ‘high as fuck’.
Den andra källan till material i Tribute är komponerad och insipierarad av citat, parafraseringar och koreografiska logiker från koreografen Dominique Bagouet. Bagouet var en koreograf som var aktiv i Frankrike på 70-, 80- och 90-talet. Bagouet började dansa klassisk balett i Cannes på det sena 60-talet men tröttnade snart på balettens disciplinära krav och rigida former. Han sökte sig vidare till olika danskompanier i Bryssel och Paris innan han själv började producera verk. Koreografier som tydligt karaktäriseras av hans bakgrund som klassiskt tränad dansare med en mordernistisk drive och lust att skapa något annat. Mitt bland höga, raka ben och eleganta vändningar ligger något udda och lurar. Handgester överraskar i sin skojfriska detaljrikedom, dansernas fraseringar är lika exakta som dem är oväntade och kompositionella val låter aldrig ögonen slumra. Bagouet arbetar genom västerländska dansteknikers logiker för att förflytta och knäppa till dem. I min optik var han en virtuos med mjuka kanter, han var välproducerad och annamade ett udda tilvägagångsätt till sin egen förståelse av dans och koreografi.
Bagouet dog av AIDS 1992 vid bara 41 års ålder. Han är alltså en del av den stora queera begravningsplatsen av kreativa, konstnärer och kulturarbetarer. Hans arbete lever dock kvar. Tack vare väldokumenterade videor från orginaluppsättningar samt fortsatta återuppsättningar och hyllningar fortsätter Bagouets arbete att inta scener runtom i världen.
Både citaten från dansgolven i Berlin och de Bagouet-inspirerande fraserna har starka queera kopplingar och konnotationer. Technodansgolv, sen deras födsel i Detroits svarta subkultur, har varit ett rum för queers att samlas, att dansa och kanske hitta en eller två att relatera till. Fester och sociala rum, för vissa queers, har alltid varit viktiga platser att mötas. Likt konstens kreativa andrum kan festen vara en tillställning med helt andra sociala konventioner än världen utanför, inte minst i dagens Berlin. En plats för att träffa likasinnade, för att njuta av dans och berusning, för självförverkligande genom gemmensamhet och lek med normer. De queera gemmenskaperna som nattlivet har skapat har varit avgörande för att avancera och förespråka HBTQIA+ rättigheter. Upploppen kring Stonewall Inn i New York år 1969 är blott ett exempel på detta.
Att minnas Queerhistoria genom kroppen / Hur vi minns
Att hylla, att upprepa ens uppskattning, att hylla i sorg eller att hylla som en metod att insistera på att minnas. Både Danspraktik och queerhistoria är hala och efemerala. Dans är ökänt för sin efemerala kvalitet, dens fragila tillstånd att försvinna utan praktik, uppmärksamhet eller omtanke. Queerhistoria delar denna tendens att halka in i glömska. Vikten och våldet av hetero och könsnormativitet har i århundraden kastat HBTQIA+ personers uttryck och luster till västerländska kulturers skuggland. En rörelse mot tystnad, stillhet och glömska som har tvingat queera personers historier ut ur det publika och mot det marginaliserade. Även om global historia visar oss att det har funnits flertalet nyanserade och respekterade sociala roller för folk som blommar utanför strikta köns- och sexualitetsnormer, så som Kinnarer i Indien och Pakistan eller historiska ‘two-spirit’ artikulationer hos ursprungsbefolkningar i Nordamerika på Sköldpaddsön. Västerländska samhällen har i århundraden inte tillåtit samma sociala svängrum. Många uttryck av queera identiter och levebröd har antingen bokstavligt bränts, gömts i dunkla gränder eller stora draperier av symbolism eller allegori. Kan scenen ha varit ett undantag? Paradoxalt nog har en av de mest offentliga platserna i dåtidens samhällen varit en plats där könsuttryck lektes med och där queers samlades. Scenrummets och föreställningens förhöjda tillstånd, likt andra ritualer eller ceremonier, tillåter normer att vändas ut och in. Excentriska och udda estetiker i teatern gav rum till performers att leva ut föreställda eller önskade identiter; patriarkatet begränsade tillgången till scenen men gav samtidigt rum för könslek. När leken blev formaliserad och teater blev tradition fortsatte dessa könslekar att överföras genom kontinuerligt förkroppsligande. Kan det vara så att scenernas somatiska subkulturer höll queera gemmenskaper vid liv?
André Lepecki skriver om just det kontinuerliga förkroppsligandet i artikeln “Teleplastic Abduction” (New York University, 2013). Artikeln diskuterar med precision hur förkroppsligad överföring av danser är en inbyggd del av hur koreografi opererar. Att somatiska praktiker, upprätthålles och överförs genom levande kroppars arbete.
“Vi kan se dens kratfulla effekt i dem ändlösa mängder unga pojkar och flickor [sic!] som samlas runt jorden i dansstudios för att kollektivt kliva in i Merce Cunninghams ben, eller motta Martha Grahams pelvis, eller vrida sina ryggradar till Steve Paxtons ryggrad, eller göra sina Solar Plexus till Isadora Duncans Solar Plexus. Historisk och möjligtvis även ontologiskt, formas korografi ganska bokstavligen till en slags telepatisk maskin där det som är förkroppsligat av dansaren är inte bara Dansmästarens kropp utan även, och detta är väldigt viktigt, kropparna hos dansare som redan är döda.” (min översättning)
Denna form för förkroppsligat historiegörande har varit central för queerhistoriskt bevarande. När statliga arkiv och offentliga bibliotek censurat eller bränt queera berättelser så har kroppen funnits där som en plats för den queera historiken att leva vidare. Utifrån empiriska erfarenheter av ett liv med dans och performance praktik kan jag känna att det spökar av svunna queera generationer. I allt från amerikansk Jazzdans, heteronormativa folkdanser och samtida improvisationstekniker ligger det queera och bubblar över i min kropp. Från en livsbejakande social lekfullhet, en suspension av tvåkönsnormen som betydelsefull för kroppens rörelser till ett gediget undersökande av vad som kan vara. I varje höft som rullar i spotlighten, varje blick som kastas mellan heteronormativa par som dansar, varje abstrakt utforskande rörelse, där känner jag av den queera historiken. Jag känner den som en närvaro i min egna dans och jag ser den bubbla över i andras. En primär taktik som både danspraktik och queerhistoria använder för att inte tyna ut i glömska är just denna spöklika förkroppsling, som Lepecki kallar teleplastisk abduktion. Att ta på sig kroppen som minns genom att härma, kopiera och vidarebygga på rörelser, könsuttryck och andra performativiteter av våra queera äldre. Spooky?
Spöklika Erfarenheter i Helsingfors
Ett exempel på hur förkroppsligandet av andras danser skiner igenom hände när Tribute var på turné i Helsinki sommaren 2021. I just denna version dansade dansaren Samuel Draper den roll som först dansats av Robin Dingemans. Sam, precis som jag, hade klivit in i rollen för att ersätta Robin som inte kunde delta och var därför tvungen att lära sig koreografin från början. Förutom instruktioner från Frédéric så blev videodokumentationen från den första uppsättningen en central referenspunkt under repen. Där vi, inhopparna, studerade videorna intensivt och vårat facit var dessa video-kroppar. En spöklik effekt detta förkroppsligande hade, hände just i Helsingfors. På ett efter-snack med rykande pumpasoppa frågade en av gästerna Sam: “Jag har aldrig träffat dig, men jag har dansat med Robin i åratal. Du måste ha dansat Robins roll? Jag kunde se Robin genom dig, genom din dans.”
Det finns också flertalet tillfällen när jag har dansat Tribute och kännt av Carolines närvaro. Caroline är den dansare från orginalensemblen som jag ersatt. Jag har känt hennes axellånga hår strycka runt mitt huvud när jag kastar runt mina armar i en caveman extravaganza, jag har känt hennes fylliga men lätta steg när jag hoppat hopp med franska namn. Även om vi knappt känner varandra så bär jag nu med mig ett uns av Caroline i min egen dans. Hon spökar sporadiskt och hyggligt mitt dansande.
Alla dessa anekdoter bara för att komma till slutsatsen: förkroppsligandet av andras kroppar och deras rörelser skiner igenom, närvaron av andras kroppar är fundamental för dansen själv. Både danspraktik och queerhistoria insisterar på just denna kroppsliga kollektivitet som utgångspunkten för hur dem bör förstås: alltid i kontext, aldrig ensam. När man blir given verktyg, sensationer eller vägledning för sitt åskådande kan det vara otroligt att bevittna de enorma och komplexa arkiv som dansare bär med sig och konstant är i dialog med. Det är genom härmandet, åter-skapandet och ‘det att försöka bli’ som förkroppsligandet simultant bär och skapar minnen. Att engagera sig med åter-förkroppsligande både producerar och ger plats åt spöken, som materialiserar kroppens relation till både historiska och samtida gemmenskaper. Till begravningsplatser i blom. Stycket Tribute väljer sina spöken från HIV/AIDS-pandemins stora begravningsplats och dansgolven som växte fram ur dens svallvågor. Den väljer att åter-förkroppsliga dessa danser och genom att sätta dem på scen deltar dem i att offentligt dansa fram ett queert arv. Men mest av allt väljer verket Tribute att minnas och hedra, innerligt.
Andreas Haglund arbejder som Danser og Koreograf i Europa med base i København. Haglund arbejder freelance og bevæger sig derfor mellem grænser, både geografiskt men også æstetiskt og disciplinært. I København har Haglund bl.a arbejdet som performer for Jules Fischer og er en aktiv medlem i forening Dance Cooperative og værit i residens hos HAUT med sin egen produktion Skimmed Words.
bastards interskandinaviske artikelserie om erindring er støttet af Nordisk Kulturfond.
Mere fra Andreas Haglund