Den här texten är fjärde och kanske sista delen i en med ojämna mellanrum återkommande serie om hur det är att uppleva scenkonst ur ett neurodivergent perspektiv. Sandra och Anna som tidigare skrivit om ämnet var för sig, möts i ett försök till gemensam reflektion.
Andre artikler i serien: En dyne i mørket
Neurodivergent scenkonstpublik
Det mest menneskelige (Back to Back Theatre)
Første forår
AN: Hur ska vi börja den här texten? Hur ska vi strukturera? Finns det en struktur för att försöka beskriva? Som känns okej för oss båda och också för den som läser? Är ett famlande okej?
Vår plan var att skriva tillsammans om att vara neurodivergent i en publik (av andra neurodivergent men också av neurotypiker) och att vara neurodivergentscenkonstkritiker. Vi ville dela erfarenheter, mötas i likheter och olikheter. En dialog för att försöka förstå. Är detta vad vi gör?
SL: Ja, det gør vi, men jeg må indrømme, at jeg er nervøs. Da vi første gang talte om at skrive en tekst sammen, var jeg fuld af gåpåmod, nu er jeg pludselig i tvivl om alt. Jeg forsøger at huske den følelse af nødvendighed, jeg mærkede. Det var som om, vi genkendte os i hinandens oplevelser af både fascination og afmagt over for scenekunsten. Husker jeg rigtigt? Jeg skrev dengang et interview om ’introvert scenekunst’ – og introvert kan her sagtens oversættes til neurodivergent, men kunstnerne havde et bredere fokus og brugte ordet ’introvert’. Måske turde jeg ikke nævne ’autisme’. Jeg tror, det står mellem linjerne, men jeg er i tvivl om alt det her med scenekunst – og scenekunstkritik, efter jeg har indset, at så meget ved scenekunstrummet spænder ben for min hjerne.
Jeg er bange for, om jeg overhovedet er egnet til at udtale mig som scenekunstkritiker. Jeg ved, det er irrationelt og bunder i en traditionel, men utopisk forestilling om en neutral kritikalitet, men ikke desto mindre er det umuligt at anmelde scenekunst uden at trække på sit sanseapparat, og hvis mit sanseapparat konstant er på overarbejde, hvis mit afsæt er betydeligt anderledes end majoritetens, for hvem anmelder jeg så egentlig? Kan du genkende denne frygt for, at ens vurdering eller observation er upålidelig fra et neurotypisk perspektiv?
Jeg forsøger her at sende dig nogle nøgleord, som jeg forbinder med det at være autistisk kritiker og publikum: Ufrivillig kropslighed. Ufravigelig sanselighed. Symptomatisk ærlighed. Perception og glemsel. Bogstavelighedens paranoia, mener de det?
Måske du kan mærke paranoiaen?
Jeg klamrer mig stadig til et håb om et opgør med myten om den neutrale kritikalitet.
Udspringer min interesse for, hvad og hvordan man må sige eller konkludere noget, fra denne angst for altid at sanse for meget og forstå for lidt?
Digteren Susan Howe skriver sådan her i sit essay ”Where Should the Commander Be”: ”Specialists want to nail things down. Poets know to leave reason alone”.
AN: Jag läste din text! Å, den är så bra och så intressant. Blev väldigt glad av att läsa om föreställningen och konstnärsperspektivet, och fick även lust att se den. Jag tycker också om hur ni i konversationen blir som en grupp, att det känns att du delar deras perspektiv, och det står nog inte autism, nej, men jag uppfattar det så ändå. Jag känner också igen mig i deras arbete – det påminner en del om föreställningen Fejkflickan som jag var med och skrev för några år sedan, jag vill egentligen skriva mer om den, men sparar det till senare kanske!? För det handlar om det här, tror jag, att liksom skapa och vara med om ett sorts möte mellan personer på scenen och i publiken, som delar erfarenheter och sätt att vara i världen, på ett sätt som andra kanske upplever som exkluderande och internt (eller inte).
Senere
SL: Vil du fortælle mere om Fejkflickan?
AN: Fejkflickan. Det var en pjäs som jag arbetade med, främst tillsammans med Eddie Mio Larson (vi skrev tillsammans och han var regissör och jag var dramaturg, men ibland var det som om rollerna smälte samman). Vi intervjuade unga transpersoner, och ett citat ur pjäsen som kommer från en intervju är ungefär såhär: ”För autistiskt för att vara trans, för gullig för att vara autist”. Ett uttalande som kommer av hur andra har bemött en, sagt att nej jag tror inte du är transperson, men kanske har du autism, och nej, jag tror inte du är autistisk, för du är så gullig. Jag tänker på överlappningen mellan queerhet, könsidentitet, och neurofunktion, det som är neuroqueer osv (lästips). Men om jag minns rätt var det egentligen inte det jag tänkte skriva om då, utan frågan om vem man vänder sig till, tänker att publiken är. Vi ville göra en pjäs där publiken i första hand var dom vi intervjuat, liksom, internt, och dom som var lika dessa. Och i andra hand ’alla andra’. Tanken bakom tror jag var nån form av inkludering genom separatism. Vilket innebär dels att den som inte brukar vara primär målgrupp tillåts vara det (rättvist, tycker jag), och också en tillit till att majoriteten också kan ta till sig det som inte är direkt riktat till dem. Det kan man såklart inte alltid lita på. Men majoriten måste kanske övas. Jag tror kanske, att det är som om detta är något som håller på att hända. Och ibland är jag glad för den tanken, men jag är också rädd för att det kan bli som att olika minoriteter trendar. Men jag vet inte. Vet inte om det är viktigt att försöka analysera alltid. Ibland vill jag bara, stänga hjärnan, sluta tänka.
SL: Ja, hvordan skelner man mellem analyse og overtænkning? Men hvis du konstant tænker på noget, må det næsten være vigtigt. Jeg kan blive bange for udtrykket ”inklusion gennem eksklusion”, som jeg tror, man ville sige på dansk. Jeg kan godt lide ideen om en forestilling, der taler til og om nogen, der ikke plejer at være primær målgruppe, og samtidig lader majoriteten følge med på sidelinjen. Det lykkedes desværre ikke helt, da jeg oplevede det australske gæstespil Back to Back på CPH Stage (2025):
Back to Back var både mærkeligt og godt. Jeg elskede måden, de artikulerede på, men jeg havde svært ved at forstå den australske accent. Jeg havde en lille nedsmeltning forinden og endte med at føle mig forkert selv der, hvor jeg troede alt var så inkluderende. Jeg føler ikke, jeg fik sat rigtigt ord på min ambivalente oplevelse i anmeldelsen. I sidste ende var jeg i tvivl om, hvorvidt det var teater for neurodivergente, måske var det snarere teater om og med neurodivergente, men for en målgruppe, som skulle overbevises om, at verden ikke er inkluderende. Jeg læste en anmeldelse i avisen, hvor to kritikere havde svært ved, hvad de skulle mene om værket. Jeg tror ikke, de følte, de kunne tillade sig at anmelde det som kunst i egen ret, fordi det var kunst fra og om handicappede. Den ene skrev meget ærligt sådan her:
”Ja, hvornår var skuespillernes bevægelser med vilje, hvornår var de blot et tic? Du sagde også, at det mindede dig om Samuel Becketts absurde teater […] Det virker ret sigende og vildt, at vi som to kropskapable, nogenlunde neurotypiske mænd griber til det absurde for at beskrive det handikappede.”
Men jeg følte på intet tidspunkt, at værket var absurd. Eller i hvert fald ikke mere end virkeligheden ellers er det. Det var realisme – for de medvirkende og for store dele af publikum. Performernes bevægelser og kamp for at finde ordene og formidle deres budskab var måske hårdere for dem end for mig selv, men jeg kan ikke rigtigt begribe, at det ikke skulle være relaterbart for neurotypiske. Er det det, man kalder ’det dobbelte empatiproblem’?
Sommer
AN: Sommaren är så konstig. Jag är stressad över känslan av att vara en alldeles för splittrad person som aldrig blir klar med något. Och jag stressas över känslan av att inte få fram vad jag vill i texten, och av känslan av att anpassa texten, eller försöka anpassa den, till format läsaren etc, och misslyckas. Eller lyckas men då känna ett starkt misslyckande pga jag bara gjort det andra bett mig göra. Det är en obehaglig osäkerhet tror jag. Kanske handlar det om, ett försök att kommunicera neurotypiskt om en otypisk upplevelse, och när jag exempelvis redigerar en text enligt en redaktörs förslag så är det som känslan av att jag skriver med ord som inte är mina ord och det känns som ett förräderi. Jag upplever också mitt liksom ”jag” som ett slags förräderi. Kanske är det maskering. Jag vet inte. Just nu är det en stark känsla av att vara borta och vilsen i mig själv i vad jag vill var jag är. Kanske har det inte med sommaren att göra, kanske är det bara som att lite mindre stress gör det möjligt att känna stressen av detta.
Jag vet inte.
När jag läser din text om Back to Back tycker jag att jag känner igen något av den känslan. Kanske. Det är något med. Det finns uttalanden som är hårda och raka och så finns det ett famlande med att försöka vara som dessa uttryck. Verkligen tro att jag inte är en hund. Eller verkligen tro att min hjärna är tom och att jag glömt (jag känner just nu stark längtan efter att glömma allt och tömma hjärnan.
Tänkte på frågan från den andra recensionen som du citerade: är det en frivillig rörelse eller tics. Och jag tänker att för mig känns frågan både brännande och felställd. Jag tänker på den i en utvidgad bemärkelse kanske. Vill fråga den som frågar, eller fråga alla: Vet du när din rörelse rör sig av din fria vilja eller är det ett tic, och vad är då det, var går gränsen mellan stimming och tvångsbeteende, mellan agerande och följande. Jag tänker på att tänka på kroppar och att det är ett privilegium att kunna inte-tänka på sin kropp eller hur andra tänker på den. Och ja, angående det du skriver om en opålitlig kropp. Jag känner igen det och skräms mycket av det.
Också detta med det absurda och det realistiska. Jag tror att för mig är det kanske samma sak? Även om jag upplever att jag har så många ord så är dom flesta orden alldeles skrämmande för jag är rädd att det blir fel. Ibland orkar jag bara inte vara rädd längre. Då säger jag något, ibland förstår jag inte vad jag säger. För mig blir det därför konstigt att dela upp i realism eller absurdism. Men jag tänker att det absurda blir som ett sätt att avfärda något som icke-relevant. Ungefär som att säga att det är orealistiskt, eller magisk realism, det är att säga att det inte är trovärdigt, och att det därmed inte är värt att lyssna på eller försöka förstå som mer än absurt. Absurd blir liksom en slutpunkt. Jag har pratat med en annan autistisk konstnär om detta, om att få sitt verk kallat absurt. Känslan av att även om det kanske är eller skulle kunna vara ett uppskattande omdöme (jag menar inte att avfärda absurdism som en ointressant estetik), så är det som om det stänger av. Ok. Absurd. Ok.
Efterår
SL:
Det genkender jeg. Især en frygt for at alle, der lytter, ikke vil forstå mig eller tænke, at jeg bruger ordene og et sprog, vi ellers deler, på mærkværdig vis. Når jeg ser mig selv udefra, bliver mange situationer absurde. Måske ligefrem komiske. Det minder mig om, når mennesker kommer til at grine helt ufrivilligt i virkeligt pressede situationer af noget dybt alvorligt fx. Er det en nervøs tic – eller fordi virkeligheden bare er grotesk? Eller fordi min hjerne på kujonagtig vis vil tage afstand fra situationen? Er det mon noget i den stil, der er på spil, når en neurotypisk kritiker kommer til at betragte en neurodivergent virkelighed som værende absurd?
Apropos – jeg elsker den her (ironiske) passage af Melanie Yergeau i Authoring Autism:
”Anything I claim here is held suspect on the basis of my very being—because I am autistic, I lack a theory of mind. And because I lack a theory of mind, I lack both a theory of my mind and a theory of the minds of others. And because I lack a theory of my mind and the minds of others, anything I say is inherently unreliable, idiosyncratic, and special. My rhetorical moves are not rhetorical moves but are rather symptoms of a problemed and involuntary body. […] I can appear, but I can never know. I have symptoms, and they have rhetoric.”
Jeg er helt enig med dig, når det kommer til det meningsløse i at skelne mellem absurditet/realisme. Og jeg vil samtidig forsøge at holde fast i det virkelige i en tid, hvor virkeligheden er uudholdelig. Men jeg synes, at det, du skriver, også er vigtigt i forhold til det svære ved at påtage sig kritikerrollen. Det er sikkert både farligt og unødigt at lave en grov skelnen mellem neurodivergente og neurotypiske virkelighedsopfattelser, og det er ikke det, jeg vil – nej, det handler vel snarere om de forskellige erfaringsgrundlag, som vi baserer vores tolkninger på. Om man får associationer til Forrest Gump, Beckett eller det seneste nyhedsbrev fra Autismeforeningen, når man oplever et værk.
Senere
SL: Kære Anna. Vi har taget tilløb så længe, skrevet mails om sommeren, om beklædning og køleskabe, om realisme, absurditet og glemsel. Er vi bange for at skrive den her tekst sammen? Eller glemmer vi bare, hvad vi egentlig ville sige?
Vi skrev om, at vi ville undersøge vores oplevelser som både neurodivergent publikum og kritikere. Om det paradoksale i at opsøge performances og scenekunst og ofte blive fuldstændigt overvældede sansemæssigt, men også om altid at opsøge det i håb om en stærk sansning, intens og omsluttende, der af og til rammer plet, men også kan frastøde, føre til en nedlukning.
Jeg bliver lidt overvældet ved tanken om at klippe tekststykker ud af vores private mails, selvom det er der, jeg er mest u(selv)censureret. Jeg håber, jeg kan tage lidt af det med herhen.
Du spurgte tidligere dig selv et sted i vores korrespondance, om du mon maskerede, når du skulle redigere dine egne tekster? Jeg tror, det er muligt at redigere sig selv uden samtidig at maskere, uden at fjerne sig fra sig selv, men det afhænger selvfølgelig af målet. Gør man sig selv forståelig og for hvis skyld? For at gøre det nemt for en bestemt type læser? Den der neutrale og objektive læser, vi er blevet bildt ind eksisterer? Hvis jeg i et forsøg på at se alt med neurotypiske øjne, se alt – inklusiv mig selv – udefra, imens jeg forsøger at forstå og bedømme det, som sker foran mig, fx på en scene, så forsøger jeg vel også at camouflere noget, som måske ellers var blevet et handicap i den kontekst, i stedet for at opleve værket med det sind og den krop, jeg kom med. Resultatet bliver sikkert en tekst, der for os selv fremstår falsk. Hvis jeg derimod lod mig selv opleve værket på mine præmisser, ville jeg ikke føle mig forkert som kritiker, det ville ikke føles falskt. Var det noget i den retning, du tænkte på?
Andet forår
SL: Kære Anna. Jeg forstår ikke tiden. Undskyld for stilheden, skriver jeg altid. Jeg ved, vi begge har været drænede. Jeg fik en mail fra dig i vinter, jeg havde ikke kræfter til at svare. Jeg så i stedet et sted på internettet, at du dansede ballet i din seng. Fortæl om det, hvis du vil!
For mig blev dine bevægelser i dine lysende sokker et billede på det her umulighedsprojekt. Det uoverkommelige i at skrive en tekst om vores oplevelser med det især for os uoverkommelige ved scenekunstkritikken. Men det gav mig også et underligt spinkelt håb om, at vi burde kunne klare alt fra dynen. Hvis ballet kan danses fra en seng, kan kritik i hvert fald også skrives derfra.
Jeg har forsøgt at sætte teksten op igen her. Du kan tilføje svar, hvor du vil. Glem årstider og årstal. Vi kan altid påstå, at kompositionen er cirkulær, at vi slutter, hvor vi begyndte.
Hvis det her var et interview med os selv, ville jeg spørge:
Hvad nu hvis din oplevelse var lige så pålidelig som en neurotypisk perception?
Hvad nu hvis din krops bevægelser og din hjernes tankespring faktisk var netop frivillige og noget, du gør for at kunne ånde og være i det, du skal for at kunne tage værket ind, i sidste ende skrive om det?
Hvad nu hvis målet var at sanse mere, forstå mindre.
Senare (och tidigare)
AN: Kära Sandra, förlåt för långsamma svar och icke-svar, som vanligt. Jag skrev i något mejl däremellan, om ett residens för dramatiker jag deltog i, med fokus på teater för barn och unga. Jag minns att jag skrev då, att det var så mycket om detta som jag ville dela, men att jag var för trött och inte alls orkade. Nu vill jag försöka.
Först dock en kommentar: Är det skillnad på att göra scenkonst, att vara publik och att vara kritiker? Kräver det olika grejer av den som utför dessa saker? Jag vet faktiskt inte. Finns det någon perception som är pålitlig, och var skulle den då finnas?
Okej, under residensperioden, då meningen var att jag skulle göra scenkonst, var jag ändå fullt upptagen av publikpositionen, jag tänker att det är för att när vuxna gör konst riktad till barn, då är det alltid med en medvetenhet om ett glapp mellan skapare och mottagare. Oavsett om detta glapp kanske egentligen är en konstruktion? Jag gick runt och kände mig som ett barn hela tiden, som försökte upprätthålla en fasad av vuxenhet. Så känns det nästan alltid. Nu orkar jag såklart inte skriva något begripligt om mina erfarenheter, men jag prövar att klistra in några anteckningar från min residensdagbok (kanske är det en sorts performance av kritik i form av text i en tid som är både före och efter något som hade kunnat hända nån gång?) :
När vi pratade om Relaxed Performance, kunde jag bara tänka på mina fötter. Jag klarar inte av att ha skor på mig. Dom gör mina fötter illa. Att relaxa är för mig att ta av mig skorna (obs, hatar att vara barfota!) men, för en annan kan det vara, tänkte jag, fett otryggt, att ta av skorna.
Jag tänker på min pyssliga autism som ett privilegium, att jag bejakar (obs hatar detta ordet) att vara så typ ’naiv’ pga jag kan det, har som tillräckligt kapital.
Jag skrev på en lapp:
Soptippen som pysselplats Jag tänkte på ett pyssel som byggdes på vid varje föreställning och som kunde projiceras med så digital teknik så var den sen överallt.
(När det var ett möte kände jag att jag lite kanske gick igång för mycket på olika saker och inte kunde Fokusera.)
(Jag antecknade:
Att va tyst
Att va stilla
Att somna)
Jag mötte A igår och pratade om hur jag och K1 och K2 arbetar med neuroqueer scenkonst, utifrån ett inifrån-perspektiv. Jag tänker att diagnosen av vuxna gör det ointressant för teaterbranschen, eller nåt. Försökte förklara. Är rädd att både vara Galen på Riktigt. Och att detta är en trend jag råkat hoppa på.
När jag fick diagnosen kändes det: som om jag äntligen blivit godkänd.
A och jag pratade om teater och funktion. Ett så brett begrepp, som man säger. Jag orkar inte gå på teater.
Men har bokat in en grej.
Jag vill bara göra inte kolla.
A sa att det är något med barnsligt. Jag försökte säga detta om funktion och namngivningen, satsningen, uttaladheten, som en skillnad mellan teater för vuxna och för barn. Jag försökte säga att barnteatern är den mest experimentella för att den är den mest pedagogiska, för att dubbelheten i nyttoaspekten och motviljan mot den, gör en konflikt som blir, såattsäga produktiv. Jag vet inte. Nån har troligtvis redan sagt det.
Hej måndag tredje veckan.
Idag vill jag gå hem.
Jag kan inte sluta gråta det är väldigt pinsamt.
Jag kan inte sluta gråta.
Jag gick till biblioteket för att få mindre ljus.
Jag vill säga förlåt för att jag vill prata om fisk för jag fattar att du inte vill. Jag fattar att du tycker jag är knäpp.
Jag är jätteledsen.
Jag orkar inte skriva ett mejl. Jag orkar inte prata i telefon. Jag försökte komma på vad jag vill men jag vill inget.
: variation i funktion, hur ordet blir ett kontinuum i hierarkiska nivåer??
SOLIDARITET
Att tillåta obehaget att ta plats.
(ATT VARA SÅ NORMAL ATT MAN KAN PRATA)
ANTECKNAR:
ögonens kontakt
// att vilja av-veckla / in-veckla
en ut-veckling –
att vilja in
att hoppa av
att ha olika antal ORD
vatten att komma till vatten
sand
spegel att vara ett bi & en nyckelpiga
härmas
jag är inte här för att göra bra för barnet inte lära bara vara
Var på premiär av en pjäs för barn i rätt åldersspann. Det var en dockteater men jag var besviken för det var inga dockor. Det var fruktansvärt med premiär. Det var nästan bara vuxna och alla var i branschen och det var väldigt mycket, det kändes internt. Jag ville inte vara kvar. Men träffade 2 som jag kände, en som jag tänkte kontakta kanske?
Efter det pratade jag med H, om autism och publik, vad är uppmärksamhet, förväntan om beteende. Jag berättade om dom barn som satt bredvid mig (jag hade satt mig längst fram cirka) till vänster: dom kommenterade allt som hände väldigt noga och det var som en syntolkning, tänkte jag, dom var två och jag tänkte på den gemensamma upplevelsen i paret; till höger: ett barn som gömde sitt huvud inuti tröjan hela föreställningen cirka, jag tänkte på den begränsade upplevelsen och jag visste inte varifrån denna person kom, och jag tänkte på vad den behövde kanske var det bara pisstråkigt, eller så hade det hänt för mycket annat runtomkring, jag vet inte. Jag stördes också av att skådisarna igen och igen sa åt alla vuxna, stäng av telefonerna. Jag blev så störd, jag togs ut ur magin, jag ville inte höra.
T berättade om en person med adhd som inte kunde sluta sticka, stimming som tröst och behov, men hur det förstört lederna alldeles. Skadad av njutning.
Jag läste i en avhandling:
disability choreopolitics complex embodiement
zone of empathy move vs gaze ?
disobedient objects
NÅGON SORTS OLYDIGHET
rawness of bodies (& cuteness?? JAG TÄNKER ALLTID PÅ GULLIGA GREJER SOM NÅGONTING RÅTT)
affective & discursive relationships with : objects, other bodies, space
tänker på VAD SOM ÄR ETT VARDAGLIGT TING (att pyssla med sin sond tex)
TINGENS LJUD : att mata musiken
nondisabled artists ”see” the aesthetic merits of ”disability” in art
// sharing & connecting : a space/pace/world
VAD BETYDER DET
(känslan av att som alltid göra som fel, att känna sig farlig och förstörande)
reassign meaning
Sista dagen förra veckan läste jag Ms text, om barns upplevelser, jag antecknade:
teckning intresse/engagemang för (små) perifera berättelser egen + kollektiv : individuell unik upplevelse : ”för mig” : pjäsen inkluderar resan dit allt runt tycker det är spännande med teori/metod för intervju : att intervjua & att bli (1 fråga, vad är det) : något med RÖST att upprepa vad någon sa, att följa, som att prata fast mellan publik & skådis : tänker på detta som en form av parallellvarande : att vara i en roll, att vara performance, versioner av Mask föreställningens orättvisa upplevelse : att inte kunna få samma som alla i publiken : att acceptera olikhet i perception är att acceptera det jag kallar orättvisa
DET ÄR SÅ ORÄTTVIST
FRUSTRATION PGA VILL ALLT
JAG BLIR TRÖTT I MÖRKRET. JAG TYCKER OM ATT VARA TRÖTT.
Sen fortsatte jag läsa i avhandlingen om disability; art history + lived & spatial disability
KROPP& BLICK, scen & publik : OCH hur man skriver om om
Vem bestämmer vad en känsla är
Kära Sandra,
Jag vet inte alls om dessa anteckningar ger någon sorts mening? Betyder dom något? ”För dig”? ”För någon (annan än (mig))”? När jag läser våran brevväxling hittills är det två saker jag återkommer till:
Skillnaden mellan: redigera vs maskera? När är försök att göra sig ’begriplig’ att likställa med att göra våld på sig själv, och när är oviljan att försöka mötas liksom bara ett hinder som får alla att må sämre? Finns det en tydlig gräns?
Jag tror svaret inte finns. Jag tror att det nästan alltid är både och. Det är alltid svårt och alltid lätt. Det är alltid varierande. Och när man i efterhand tänker, försöker tänka, så ändras det. Min autism är inte en konstant sak, den varierar, oftast förstår jag verkligen inte mig själv, och redigerar och maskerar, avmaskerar och omredigerar, i försök att göra det.
Att inte känna igen sig, i det man trodde att man skulle kunna, borde kunna, ville kunna, känna igen sig i?
Du skrev något om det, tror jag. I förhållande till Back to Back och när jag nu läste igenom det ville jag skriva: En så stor igenkänning. Att känna sig främmande i den grupp som skulle så att säga, företräda en, eller stå på ens sida, eller vara ’som jag’. Att alltid känna så. Att kliva in med förhoppning om tröst och bara känna: Gråt. Att vilja lämna. Att lämna. Att känna: kul att det finns, men det är inte för mig. Att känna det igen och igen. Att inte orka mer. Jag tänker på sorg.
Och sedan läser jag mina anteckningar från residenset. Att inte vara kritiker, men att vara dramatiker (dvs, att försöka skriva text innan scenen istället för efter) och att tänka på barn istället för vuxna (vilket gör att funktion får en annan funktion, så att säga), det gjorde något möjligt att tänka. Jag kan inte förklara hur. Men jag ser att jag markerat med fetstil, en rad om orättvisa. Och jag har efter det fortsatt tänka på orättvisa, olikhet i perception, innebär en form av orättvisa (alla får inte samma upplevelse, pga är inte samma). Och att inte värdera det olika lika, är en annan form av orättvisa. Jag började tänka att, en acceptans av olika perceptioner innebär en sorts demokratisk orättvisa. En som kräver att det är okej att det är olika. Att man inte kan göra verket rättvisa, som publik eller kritiker, att ingen kan, att ingen kan skapa en föreställning som passar alla att ingen kan uppleva, tillräckligt. Och ingen kan förstå vad andra upplever, och… en omöjlighet, ja.
Har vi kanske skrivit oss fram till en punkt, där vi nu förstår mindre, och kunde det vara ett mål i sig? Och skulle det i så fall vara ett mål för scenkonsten, eller för scenkonstkritiken?
Ska vi sluta här?