– andra artikeln i bastards serie med fokus på performance og performativitet ur et neurodivergent perspektiv
Efter föreställningen står det som en klump av folk som jag tror att jag känner och dom pratar, kanske är dom liksom kvar i publikhavet kanske är dom i en foajé. När jag kollar på klumpen förstår jag inte riktigt om det är folk jag känner eller inte. Deras ansikten ser trygga och bekanta ut, jag söker mig dit och inser snart att det är en främmande person. Någon tilltalar mig med namn och kanske nästan en kram och jag vet inte vem det är, minns inte, pratade vi innan. Under föreställningen satt jag nära en person, men jag tror inte vi kände varandra, fast nu var vi tillsammans, ska vi kramas nu. Någon pratar med mig. Jag hör dom prata med varandra, jag tänker på att det är nu jag ska prata, minns att annars kommer det bli så där som i mellanstadiet, när jag stod i klumpen av barn och dom kollade på mig, när Regeln var: Vi kommer inte säga något förrän du har sagt något, du måste säga något nu, annars. När Regeln tydligen var att ”Hej” inte längre var ett ord (trial-and-error-metoden utvisade detta). Vad är Regeln nu? Pratar dom om föreställningen? Nej? Eller? Vad pratar dom om? Plötsligt får jag ett Så Starkt behov av att dansa, som om kroppen bara börjar, och jag rör mig och dom kollar på mig, och jag skärper mig tillräckligt för att kunna säga något skämtsamt om min egen dans, men jag vet inte vad det betyder, och sen glömmer det bort sig…
Repetera scenen.
Vad är det att vara publik? Vad är det att kolla, på det där sättet som en publik gör? Får man kolla med stängda ögon? Får man kolla om man tagit av sig skorna? Får man lägga sig på golvet och kolla på taket medan någonting håller på där på scenen? Får man kliva ut på scenen röra vid dom som rör sig får man röra sig får man röra sig som om man onanerade till scenen fast man inte tänker på sex får man härma dansen får man härma den som sitter bredvid får man föreställa sig att ens egen kropp härmar och svarar vad får man göra? Kanske kan man hoppas att man sitter i ett lite mörkt rum där mörkret skyddar en, så det inte syns så mycket när man gör fel. Men vad gör man sen? Efteråt? Om man är i en föreställning, vad händer sen (i efter-ställningen?) Vad får man göra då? Vad måste man göra?
Den här texten är ett försök till reflektion kring vad en neurodivergent publikposition skulle kunna vara och kanske tillföra till scenkonstkritiken. Neurodivergent betyder, att ens hjärna funkar på ett sätt som inte betraktas som typiskt. Jag lärde mig uttrycket för några år sedan. Jag fick en autismdiagnos när jag var 28, och neurodivergent, hör i mina sammanhang samman med det autistiska, som ord som beskriver den där upplevelsen av att vara en främmande sak på en främmande plats med folk omkring som agerar som om allt inte var så där, främmande och konstigt. Som om världen visste vad den gjorde och som om man visste vad man själv gjorde i och med världen. Jag kallar ibland mig själv autist, autistisk, neurodivergent, neuroqueer, eller bara annan (som en allvarsam ordlek med mitt namn, Anna N.), ibland kallar jag mig Fisk (återkommer till det). Den här texten handlar om när jag försöker kolla på scenkonst. När min hjärna funkar på något sätt i förhållande till ett scenkonstverk som jag tar del av som publik. Jag försöker lista:
1 BEKÄNNELSEN & RÄDSLAN:
Jag måste erkänna att jag mer och mer avstår från alla sammanhang där jag är publik. Föreställningar. Bio. Dans, teater allt. Jag brukar säga att det är för att jag är så trött på kvällen. Är det sant? Ja. Men också inte. Jag är rädd att bli överväldigad. Rädd också, att inte bli det. Rädd för andra i publiken. Rädd att påverkas så att jag beter mig konstigt. Rädd att vilja gå, inte kunna gå, inte kunna ta mig hem efteråt pga. överväldigad. Rädd att möta någon jag känner. Rädd att vara ensam bland vänner (om än inte mina egna vänner).
2 NARCISSISMEN:
Ändå vill jag göra scenkonst. Skriva om den. Vad är den här viljan? Är det så att jag är på ett osympatiskt narcissistiskt sätt för upptagen av min egen värld för att kunna ta del av andras. Kanske motiverar det att själv vilja göra. Jag tänker på formuleringar som innehåller ”för mig”. Det sägs ibland om autister, att vi både är för mycket Jag och samtidigt för lite Jag (tex Remi Yergeau skriver om det i Authoring Autism (2018)). Det finns också forskning som lyfter fram en filterlös perception som ibland framstår som magisk, ibland kallas det ’fusing’, som en sammansmältning mellan det egna subjektet och världen omkring. Den autistiska upplevelsen, så som jag ser, är en association. Det är att existera i flera världar och tider samtidigt. En allomfattande koncentration. Som i sig kan innebära ett filter… Som tillåter mig att uppleva att något ”för mig” får en mening en betydelse en magisk upphöjdhet, plötsligt faller det samman och det uppstår… något. Och jag motiverar min vilja att skriva om det som ”för mig” är intressant kanske kan avslöja att alla intressanta grejer är ur olika ”för mig”-perspektiv bara det att vissa tror sig vara mer allmängiltiga? Kanske är det också ett sökande, som om mitt ”för mig” skulle kunna möta någon annans, som känner igen sig?
3 MYCKET:
Uttrycket ’sensory overload’ är etablerat för att beskriva en autistisk eller neurodivergent persons upplevelse av att sinnesintrycken man får av världen är För Mycket.
4 TVIVLET:
Jag undrar ibland hur mycket som är autismen och hur mycket som är bara den så kallade samtiden? Vad är min autistiska blick, en avgränsad skevad upplevelse, och vad är bara, lathet och ouppmärksamhet? Vad är en motiverad begränsning av intryck och en rimlig upplevelse ur ett neurodivergent perspektiv, och vad är inte motiverat.
5 BEDRAGAREN:
När jag började skriva om detta, kom ordet hypocrite (heter det så på engelska), som i någon sorts bedragare och lögnare, till mig. Tänkte, jag kunde kalla min roll tex när jag skriver för bastard för hypo-kritiker, jag vet inte. Som en kritiker som inte vet vad den håller på med som inte orkar (det händer ofta att jag somnar av överväldigande känslor av att känna, jag somnar inte, för att det är dåligt, jag är rädd att det tolkas så, mina bästa upplevelser har varit, tillstånd av total utmattning på festival (teater, film, performance) där jag somnar under föreställning, vaknar, dom olika verken smälter samman, blir en kör, väver in mig i en drömvärld. Jag tror det är en otillräcklig kritisk position. Orättvis och otypisk. Rädd att jag bara snöar in på pyttesmå aspekter av verk och inte ser helhet. Minns ej vad som är vad av hypo och hyper. Jag lär mig av internet, hypo är under och hyper är över. Jag tror min upplevelse är båda samtidigt. Över och under. För mycket för lite. Hyper-kritiker.
6 KROPPEN:
När jag hör musik behöver kroppen höra. Jag älskar att dansa men tyvärr saknar jag förmåga att ta en koreografi. Min koordination är samtidigt över och under. Att vara en publik som kollar i en normalt sittande position gör att jag somnar. Är det en försvarsmekanism. Leker jag död? Jag tror mig minnas att jag läst om autisters ögon: det fanns inget bakom.
7 FILTRET:
Eller skulle jag berätta om Fisken som publik kanske. Känslan av att se som från inuti ett akvarium, vad vattnet gör med blick och hörsel, att vara i rummet, till allas beskådan och ändå som del av inredningen, liksom i känslan av att vara, ensamt akvarium. Jag vet inte om det kan bli begripligt… Mitt filter är Fisken. Jag beskriver Fisken som ett konstprojekt jag gör, det kan också kallas ett specialintresse eller en passion. Mitt Fisk-projekt intresserar sig för hela Havet, som världar och som ord, jag fastnar i alla ord som berör ett slags fisk-vatten-hav-komplex, jag tänker på den struktur av världen som hav-vatten-fisken synliggör: Fiskens sårbarhet, smak, dess rörelse, dess främmandehet, dess kropp och kroppar, köttet, metaforen, fiskarnas namn och ordvitsarna om fisk som språkligt våld… Fisken är lite kul för mig, för jag kan inget om fiskar och det är ett misstag och en slump som gjorde mig intresserad. Precis som min diagnos oftast känns som en slump och ett misstag. Jag kollar. Som Fisken. Och samtidigt: Rädd att råka uppslukad allt i mitt intresse. Som om Fisken äter upp allt. En liten tugga slukar hela världen alla andra. Som om ögat var en mun. Och örat var en mun. Var smaken i min smak, i Fiskens? Rädslan att ta över att begränsningen begränsar verket eller att gränslösheten tar verket till en orimlig plats (ner i Fiskens mage).
8 MOTIVERINGEN:
Och ändå vill jag skriva om vad jag sett. Varför? För att jag behöver skriva för att fatta för att vara. Jag kan inte, har aldrig lärt mig, fälla en kommentar lite spontant och halvt engagerat i en ’casual conversation’. I stället överanstränger jag mig försöker jag verkligen ge rättvisa åt verket (oavsett om nån annan bryr sig om denna rättvisa, alltid varit besatt av, ge åt alla, lika mycket) och för att kunna tala måste jag skriva, dom skrivna orden är mina allierade. Mitt språk ett hemligt och hemskt hem. Och jag vet att dom är opålitliga.
9 TVIVEL/REPETITION:
Är det rimligt att känna sig som en bedragare eller som ett misslyckande? Eller är det en värdefull annan upplevelse? Vad innebär det att vara en tvivlande betraktare? Alltid undra, är min upplevelse helt galen är det bara jag eller är det så, förstod jag mer eller mindre, över eller under. Att anstränga sig för att kompensera det bristande eller överväldigande jaget med försök till en noggrann upplevelse. Att känna för mycket kräver av mig att känna för lite. Vad menade jag med den meningen vad var det orden sa med mig. Jag blir så förvirrad och känner så mycket känsla (tror jag)… behöver stänga av.
10 KÄRLEKEN:
Jag tänker på: Kritiken som diagnos. Att utöva det våld man själv utsatts för. Jag gör det som en lek. Kritiken som en utredning av verket, jag gör det som en Fisk. Kritiken som en elak bekräftelse en idolisering en distanserad närhet. När Fisken leker har den sex, det är en kärlek. Jag älskar konsten den är min kost&logi. Jag känner.
Efter föreställningen, när jag försöker sova, när jag har lämnat utan att säga hej då och tänkt jättemycket på att jag inte sa hej då, ligger jag i sängen och det kommer massa ord och formuleringar som jag måste skriva ner, dom kommer som självklart som om det faller ner som om jag inte tänker eller känner eller som om det inte är jag. Jag måste skriva ner allt i telefonen så jag ligger liksom snett på sidan för att kunna skriva och kunna kolla på orden på skärmen när jag skriver ner dom. jag skriver och får helt ont i olika delar av kroppen för jag ligger så konstigt men det är något som måste ut. Jag skriver om föreställningen. Skriver om det som var, före detta efter när jag varit med om något som öppnade något som behövde en värld av ord för att jag skulle känna något som kunde bli som för mig begripligt. Jag skriver om föreställningen, en rytm i texten som inte kan finnas i talet, en ensamhet i natten och texten som inte finns i folkklumpen. Jag skriver och tiderna smälter ihop som att jag är i publiken i ensam i bredvid i ögat i blundande i sömnen. Jag vet inte om det ger någon något att läsa, vet inte om det är liksom, bara konstigt. Men jag kände ett Så Starkt behov, av ord, och nu var det som att dom, kom.