17 januari 2025, i samband med premiären för Please Hold av MEGALAND THEATRE på Det Frie Felts Festival i Köpenhamn, höll jag i ett samtal med Karoline Clasen Holland (koreograf och performer), Denise Lim, Laura Spottag (performers och medskapare) samt Anne Elmholt (scenograf och dramaturg). Den här texten är varken en intervju eller en recension, utan snarare en liten essä om att dansa med objekt utifrån min publikerfarenhet av Please Hold och intrycken jag fick som samtalsledare.
I Please Hold förflyttar tre performers en lång rad kontorsrelaterade föremål, eller blir förflyttade av dem. Soffor, fruktskålar, höj- och sänkbara skrivbord, post-its, och så vidare organiseras och desorganiseras i scenrummet. Föremålens syften respekteras stundtals (en stol är gjord för att sitta på), för att sedan förbises fullständigt (en dataskärm är inte gjord för att omfamna).
Deadpan kallas den sortens humor som går ut på att skapa en kontrast mellan eget allvar och handlingens inneboende absurditet. Deadpanhumor präglar utforskandet av föremålen i Please Hold. Samtidigt finns, som ofta är fallet med humor, en aggressivitet. Normalt sett föreskriver kontorsföremål vad som ska ske med människorna på ett kontor. Föremålen informerar oss om var vi ska sitta, stå, skriva ut, äta, skriva. I Please Hold har människor på en och samma gång tagit makt över och frigjort föremålens funktioner. Verket frågar: Vilka är ni, stolar, skrivare, äpplen, papper? Vad vill ni oss?
Please Hold:var god dröj medan någonting absurt och okänt, kanske något i stil med vad dessa performers gör, händer med ditt ärende. Eller Please Hold: snälla, visa dessa föremål en ömhet som de sällan möter. Gör dem till figurer, sköra kroppar som kan såra och bli sårade, älska och bli älskade.
När föremålen blir karaktärer, blottas också kropparnas föremålskvaliteter. En mänsklig kropp kan precis som ett föremål placeras, släpas, dras i och undersökas från ett mekaniskt perspektiv. Eller så kan den forma en enhet med andra föremål: ett stativ kan bli en extra arm och ett passerkort en förlängning av håret. Stolens rullbarhet blir begripling när man sitter, äpplets rundning när man biter.
För att så många av oss i publiken bitit i, snurrat på, och på andra sätt berört den här typen av föremål är den sceniska leken med föremålens egenskaper starkt relaterbar. Vi har redan en sorts identifikation med föremålen, inte minst de tekniska. Att se vissa föremål falla eller behandlas på ett okonventionellt sätt skapar en fysisk reaktion, som att vi är betingade att försvara deras värde med våra kroppar.
Föremål och kropp speglar alltså varandra. En annan viktig spegelrelation i Please Hold är den mellan olika former av arbete. Verket anspelar på kontorsarbetarens värld och de teman som kringgärdar den – alienering, in/effektivitet, arbetsflöden, konkurrens och hierarkier. Samtidigt är det arbete som verkligen utförs på scenen ett konstnärligt kroppsarbete som strävar efter och förverkligar relationer och situationer som präglas av begär, lek och lyssnande. Performativiteten i Please Hold utgörs inte av ett kontorsrollspel, utan av olika nyfiket undersökande förhållningssätt till den kroppsliga och rumsliga upplevelsen. Ändå händer någonting kring blick och genre i Please Hold, en glidning som förskjuter fokuset från dansens arbetsverktyg mot ett sorts visuellt berättande.
Berättande teater och litteratur brottas ofta med självmotsägelser i kritiska framställningar av sådant som upphovspersonerna uppfattar som våldsamt, fult, oönskat eller trasigt. Den som vill kritisera genom att porträttera ställs inför frågor som: Hur är det möjligt att ta sig till en bättre värld genom iscensättningar av den befintliga? Vad innebär det att bära vittnesmål om en företeelse man är kritisk mot, samtidigt som man på någon nivå är sysselsatt med ett förskönande eller åtminstone estetiserande av den?
Mer abstrakta danspraktiker undandrar sig inte sällan sådana frågor, för att istället ägna sig åt exempelvis materialitet, intensitet, kroppsliga minnen och communities som tar plats i ett nu. Please Hold gör på ett sätt just detta, men har samtidigt öppnat en annan tematisk dörr, helt enkelt genom att ställa kontorsföremål på scenen. Konstnärerna talar själva om att ta föremålen ur sitt naturliga habitat. Kanske har de också i någon bemärkelse tagit dansen ur sitt habitat. Då inte så mycket in i kontorsvärlden, som in i teatern. Dansarna behöver inte gestalta alienerade kontorsarbetare: de föreställer det ändå, enbart genom det scenografiska valet.
Please Hold ledermed scenografin betraktarens blick genom förbiflytande sociala associationer. Att snabbt i mörker bära på datorer kan se ut som ett inbrott. Att röra sig under och över möbler kan se ut som en hinderbana. Att rulla runt på golvet med ett tangentbord kan se ut som ett barn som leker i en miljö för vuxna. Att hänga halvnaken över en soffkarm medan makulerat papper kastas upp i luften som konfetti kan se ut som en överförfriskad företagsfest. Att stilla vänta i ett städat kontorslandskap, kan underligt nog vara det som mest ser ut som arbete.
Kontorsarbetets plats i Please Hold blir på detta sätt i slutändan tom. Det utförs av någon, men vi vet inte vem. Kanske av kontorslandskapet självt.