Det var sommar i Sverige och jag befann mig i Telestaden i Farsta för att ta del av SITE/Specific festivalen 2024. Telestaden är ett brutalistiskt kontorskomplex byggt på 60-talet för att husera Televerket, men har på senare dagar blivit en märklig blandning av polishus, äldreomsorg, konstnärslokaler och spökstad. I denna röra hittar man SITE. Produktionshuset består av två dansstudios, en black box och ett antal kontorsplatser för den fria dans- och scenkonstscenen. SITE erbjuder årsresidens, där scenkonstnärer får tillgång till kontorsplats, rådgivning och studiotid. Det är en grupp på ca 10 scenkonstnärer med olika fotfästen i bland annat samtida dans, cirkus och streetdance som presenterar sina arbetsprocesser från det gångna året under SITE/Specific festivalen. Under festivalens tre dagar fanns snäva och experimenterande verk, verk för yngre publiker, verk som blandade estetiska uttryck, verk som ville underhålla och verk som ville avslappna. Denna text diskuterar tre av dessa arbetsvisningar och tecknar sedan fram konturen av vad ’estetisk solidaritet’ kan betyda i det svenska, och det allt kärvare, scenkonstlandskapet.
RASP – Ytspänning
I den större dansstudion välkomnade Stina Ehn & Oda Brekke oss till deras tidiga processvisning under titeln RASP. Iförda färgkodade knä- och handledsskydd presenterade dem arbetsrummets olika stationer: en bokhörna, gatustenar prydligt upplagda på en filt, en brevskrivarstation, en på väggen projicerad riddarbagge med sin klassiska röd-svarta glans och till sist en mängd dansfraser utförda av Ehn & Brekke. Fraser som för de mesta dansades i tystnad. Publiken landade långsamt in i rummets alla aktiviteter men fokuserade mest kring dansfraserna som fortgick under den knappa timme som vi spenderade i rummet. Det var ett behagligt rum som genom en mild monotonitet sakta men säkert väckte ett associativt tänkande i mig. Ett tänkande som smälte rummets olika tecken och väckte tankar om yta och våld, eller snarare om våldets potentiella yt-brott.
RASP som titel syftar, enligt min tolkning, på den känsla som kan uppstå när två grova eller skrovliga ytor dras mot varandra. Tänk dig ett knä som skrapas upp av asfalt, en nyckel som dras längs med billack, eller Janis Joplins hesa röst. Under arbetsvisningen utfördes dansfraser där Ehn & Brekke manipulerade varandras kroppar eller drog varandra längs med marken. Men även lugnare fraser som försiggick i varsam kontakt med gatustenarna och med varningens typiska färger: röd/gul/orange, insmugglade i både kostym och rekvisita/projektion. Dessa danser häntydde åt samma slags uppskrapning som arbetsvisningens titel. Men huden öppnades aldrig och RASP började aldrig blöda. Arbetsvisningen blev snarare en masterclass i ’edging’, ett löfte om ett öppet sår som aldrig uppstår. Lite som den akrobatiska cirkusens logik, men helt utan samma risknivå, upplevde jag RASP som ett flirtande med våldets hägring.
Till skillnad från trender i den samtida konsten, upplevde jag inte att Ehn eller Brekke positionerade sig som socio-politiska subjekt i RASP. Jag menar inte att all konst behöver behandla det personliga eller identifiera sig politiskt – det finns stora värden och upplevelser att hämta i abstraktion och förvildning. Men den relativt monotona ytspänning processvisningen erbjöd (som dock bröts en gång med en intensivare dansfras) hade, i min mening, tjänat på att inkludera material som kändes mer riskfyllt. Jag upplever Ehn & Brekke som danskonstnärer som gärna vill ge en gnista åt introspektiv och närande reflektion. Genom ett rum där jag som publik kunde navigera relativt fritt och konstnärligt material som antydde men aldrig pekade, lyckades RASP spraka igång en spännande, intern dialog om våld. En dialog som aldrig kändes forcerad av konstnärerna, men som kröp fram genom springorna av deras estetiska val.
Lisen Pousette – Arkitekturen skalar rösten
I skymningen framförde Lisen Pousette sin imponerande röst- och kroppspraktik i Telestadens tomma, öppna hall. Det började mjukt när publiken långsamt upptäckte hur hon satt stilla i en trappa och nynnade/mumlade lågmält. Hon reste sig strax och ledde oss upp för trappan till ett märkligt rum, ett slags mellan-rum, halvt ovanför SITE:s hall. Ett rum med väldigt högt i tak och med ett trappräcke som täckte kanten mot hallen som förblev fem meter nedanför. Det fanns också asymmetriska trappor som ledde upp till andra kontorsvåningar, alla synliga genom en stor mängd glas. Mitt emot kanten ner till hallen fanns stora fönster som öppnade upp mot skogen utanför. Innanför dessa fönster fanns ett cirkulärt bänkpar omringat av tropiska växter. Ett ganska överväldigande, men samtidigt avskalat transit-rum. Någon med arkitektursnille hade haft mycket att säga till om denna K-märkta plats. En plats som Pousette fyllde med både sin kropp och röst, eller snarare röstens kropp eller kroppens röst: alltid i ständig blandning.
Genom ett antal olika scener där Pousette gömde sig under trappor, slog sin kropp rytmiskt mot det ovannämnda trappräcket och ögonblick där hon kom väldigt nära publiken, aktiverade hon rummet med sina skickliga och specifika, varierande röstlägen. Pousette producerade ljud som associativt förde mina tankar till avgrundskrik, lågmälda sorgeriter och vardagligt visslande tidsfördriv. Allt med en slags stark skörhet som fick hela rummet att vibrera. Skörheten uppstod primärt på grund av rummets skala. Pousettes bara fötter och lätt fjärna performativitet skapade en närmast post-apokalyptiskt stämning. Hon blev en figur, en slags apokalyptisk kropp, som plötsligt har funnit sig själv i ett övergivet landskap fyllt av dämpad ångest. Men lika snabbt som detta narrativ byggdes i mig försvann det vidare.
Pousettes röstpraktiker känns väldigt kroppsligt specifika och inte särskilt effekt-orienterande; rösten är lika precis och stämningsskapande som den är positivt förvirrande. Det som ofta förundrat och förfört mig med Pousettes praktik är hennes förmåga att arbeta så ”öppnande” med något så betydelseladdat som rösten. Jag har följt Pousettes arbete i ett par år och sett två tidigare verk: Dunkel och Ever Losing, båda samskapande med Olivia Riviere. Båda dessa verk, och så även denna arbetsvisning, lyckades med den stilfulla akten att arbeta poetiskt med rösten. Med poetiskt menar jag här något fantasifullt och världs-skapande. Pousettes skickliga precision i röst-kroppens kapacitet att producera ljud öppnar upp mitt åskådande och figurer, narrativ och stämningar flödar igenom min blick. Att stå på alla fyra och producera ett skälvande, skört skri på betonggolvet är en så meningsladdad akt att den var svår att läsa som något annat än ångestfylld. Men samtidigt bjuder ihärdigheten i rösten och Pousettes detaljerade skicklighet in till ett mer associativt åskådande. Ett där rösten smyger undan från att bli fastnaglat av socio-kulturella referenspunkter och gör rösten mer delikat, komplex och mångfaldig än jag upplevde den bara en halvtimme innan jag hörde hennes röst fylla det märkliga mellan-rummet.
Linder & Semler – Spretighetens ve och väl
Vi gick in i en mörklagd black box och blev ombedda att ta fram våra telefoner. Utanför stolarna som markerar scenen stod små piedestaler med QR-koder. När dessa scannades togs man till olika dansvideos från Finland, Ukraina, Sverige med flera. Jag hinner se ett videoverk som dansar fram en afro-svensk estetik, ett ukrainskt grafitti-möter-danskonst-verk och två finska kvinnor som dansar på stolar i skogen. Att börja sin arbetsvisning med att ge rum för andra är en gest jag vurmar för. Ett slags erkännande och uppskattande av den internationella gemenskap som konstskapande i bästa fall kan vara. Efter att, under koreografernas uppmaning, ha skrivit ner ett inspirerande ”Instagram-citat” på en liten lapp och lagt den i en mystisk skål, satte jag mig bland stolarna: det dagas dans.
Linder & Semler börjar dansa. Deras fotfäste ligger i breakdance och jag blev direkt fängslad av deras uppenbara färdighet. De två koreograferna kastade sig själva på golvet och använde momentum och kroppstruktur så precist och invecklat att jag märkte att jag själv slutat andas. Relationen mellan de två dansarna var lekfull, de såg på när den andra dansade och stundtals ”köttade” de på synkront. Svett stänkte lite här och var på golvet när de också dansade med varandra i kontakt. En intensiv och fysisk dialog tog plats när Linder & Semler både ömt vidrörde, höll om och kastade runt varandra. Det var en tvetydig relation de byggde, där omsorgshandlingar blandades med omkullkastningar. Jag upplevde inte att deras relation gav vika för en ensidig läsning, utan dansades fram mellan aktiv och passiv agens. Det var en dans jag drogs in i.
Men krävande dans kan inte pågå i all evighet. Plötsligt övergick dansen till ett kitschigt TED-talk. Pontus Linder presenterade olika klyschiga citat och så kallade livsvisdomar. Utan ett föredrags klassiska hypotes, översvämmades rummet istället av olika råd om kärlek, arbete och lycka. Den ’Carpe Diem’ stämning som byggdes upp i rummet var smått underhållande och samtidigt gömma-sig-under-täcket-och-hålla-för-öronen utmanande. Något som var menat att vara klämkäckt och underhållande blev oklart och väldigt annorlunda i kontrast till det material som duon framförde precis innan. Och mer annorlunda skulle det bli.
En videokamera som publiken hade fått rikta mot Linder, och som projicerats bakom honom (som för att ge den där autentiska TED-talk-känslan), togs sedan tillbaka i duons händer. De placerade kameran över en vit, orörd, målarduk. Sen följde en sekvens där Linder målade en tavla med tvättsvampar och Semler improviserade framför videokamerans projektion. Ett abstrakt och färgrikt målande som var ganska tillfredställande att bevittna, men en dansekvens som tyvärr kändes lite malplacerad i relation till målandet. Det var oklart för mig om rörelsen var en översättning av målandets mönster eller en slags dialogpartner till den. Kanske spelar den funderingen inte så stor roll, men jag blev sittandes med den tills tavlan var färdigmålad och ljuset dog ut.
Looped Square var en arbetsvisning sprängfylld med idéer och olika konstnärliga impulser. Jag uppskattade Semlers & Linders lekfullhet mycket, både med varandra, oss i publiken och även det konstnärliga materialet de presenterade. Ingenting verkade heligt, men allt verkade viktigt. Visningens olika delar var världar i sig själva, världar som inte alltid talade i samklang. Spretighet är ett märkligt fenomen. Ibland kan summan av många delar skapa ett collage-tänkande som får mig att förstå, känna och uppleva världen på unika sätt. Ibland lämnar spretighet mig bara trånande efter en röd tråd, hur vag eller klibbig den än må vara. Tyvärr upplevde jag Looped Square på den sidan av spretighet som överstimulerade mig till fråglöshet, istället för den frågvishet som ofta får mig att ”crusha” på konst.
Inter-estetisk solidaritet
Konstnärlig praktik och dess möte med publik är för mig ofta ett uttryck för hur en konstnär uppfattar världen och hur hen vill placera sig själv i den. Estetiska strömningar och konstnärliga discipliner producerar olika förståelser av vad konst är, och framförallt vad ”bra” konst är. Dessa olika positioneringar har, som ofta är fallet, olika tillgångar till kulturellt och ekonomiskt kapital. För att tala klarspråk, i det svenska scenkonst-landskapet finns det en konflikt mellan den mer institutionellt stödda samtida dansen och den mer ”institutionellt utmanade” street-dancen. Samtida dans har långt fler Bologna-godkända performance-utbildningar, en historia av att bygga dansteatrar, skapa dans för scenrum/gallerier och ha tillgång till statliga pengar. Väldigt kort sagt så är street-dansens historia annorlunda och har inte en tradition av att arbeta mot black-box scenen i samma utsträckning som samtida dans. Denna diskrepans mellan de olika disciplinernas tillgång till Sveriges dansscener är ett ämne som diskuterats hett i den svenska dansmiljön. Under den senaste tiden har dock förhållandena långsamt förändrat sig till fördel för fler estetiska discipliner på scen. Bland annat kurateringen på Dansens Hus och MDT i Stockholm börjar långsamt bjuda in konstnärer med bakgrund i andra danstekniker än bara samtida dans. De delar av street-dansmiljön som gärna vill arbeta med scenkonstproduktion börjar alltså ta del av det ekonomiska och kulturella kapitalet i större utsträckning, om än långsamt. Med detta följer en större mångfald, och lekfullhet, i både estetiska uttryck och diskurs. Ibland kan man dock tyckas höra ett lågmält, stundtals surmulet motstånd från den samtida dansvärlden. Ett missnöje som viskandes vill debattera om konstnärlig kvalitet. Jag undrar hur en solidaritet och ett genuint intresse för olika konstnärers estetisk uttryck, hur olika dem än må vara, skulle kunna se ut. Skulle detta missnöje kunna bytas ut mot en slags ’inter-estetisk solidaritet’?
Missnöje uppstår sällan i ett vakuum. Under de senaste åren har det svenska kulturlivet blivit mer ekonomiskt utmanat. Den moderata kulturministern Parisa Liljestrand har, som förväntat, gjort det hon gör bäst: genomfört beskäringar och besparingar. Kulturrådets stöd till den fria dansscenen har kapats till fotknölarna och minskat med miljonbelopp de senaste åren. T.ex. har Kulturrådets beviljningsgrad för projekt till den fria danscenen sjunkit från 25% år 2022 till 14% år 2023. När den samtida dansscenen redan har konflikter under bordet med street-miljön så blir dessa kulturpolitiska omprioriteringar ödesdigra. Hur kan ’inter-estetisk solidaritet’ praktiseras under dessa förhållanden? Det menar jag som en uppriktig fråga, hur kan olika discipliner samsas om de resurser som finns? Vilken roll spelar de institutioner som verkar i detta landskap?
SITE står kvar som ett gott exempel. En verksamhet som även dem har tufft att överleva med den nuvarande kulturbudgeten. I SITE:s lokaler flockas många olika estetiska discipliner med lika många förståelser om vad spännande och givande konst är. De tre arbetsvisningarna denna text talat om är ett exempel på hur olika konstförståelser kan samexistera under samma tak. De tre arbetsvisningarna var olika i karaktär, i intention, i affekt och i utförande. Under SITE/Specific festivalen upplevde jag att viljan att underhålla samsades med viljan att förvirra på det spretiga sätt som jag vurmar för. När vägarna till självfinansiering via stat, kommun eller region grusas igen, spelar institutioner och fristående plattformar en nyckelroll i frågan om konstnärlig produktion och distribution av kulturellt och ekonomiskt kapital. Här kan en ’inter-estetisk solidaritet’ fortsätta utvecklas, där konstnärer med olika bakgrunder, estetiska preferenser och konstnärliga intentioner kan samexistera och berika varandra.
SITE/Specific Festival 2024
13.-15. juni
Mere fra Mette Garfield